goshujinsama

Övning, övning och åter övning. Det är vad som är på shemat inför föreställningen i maj. Temat är 50-,60- och 70-tal och vi kommer göra en massa saker. Jag kommer att spela en japan, pruskeluskan och fen från troll tider och så ska jag också sjunga till "Flottarkärlek".

-Jin-sama.

Hoppets gud hade under denna tid bara sökt efter Sanningens gud. Han hade färdats dag som natt, även i hans försvagade tillstånd. Utan vingar och med öppna sår hade han vandrat. Det hade varit nära att han hade strukit med men en flicka med långt rosa hår hade räddat honom och hon var även den som följde med på hans resa.

       ”Hur kan du vara så säker på att du kommer att hitta honom?” Frågade flickan som gick bredvid guden där dem vandrade i en skog. Hoppets gud såg på flickan, hon påminde så mycket av hans älskade men ändå var det något som skilde dem åt. Minnet av Kyus plötsligt död slog genom hans huvud och fick honom att för en stund titta bort.

       ”Det är hoppet.” Svarade Hoppets gud och såg mot den solbelagda himlen tills hans hjärta slog ett extra slag. Snabbt såg han åt sin sida, där bland träden fanns han, han som Guden letat efter.  ”Sai!” Springandes med flickan som släptåg rusade han genom träd och buskar tills han kom fram till en glänta. Gläntan var som en tidlös värld. Sai stod i mitten av det hela med små eldflugor flygande runt honom. Oishi tittade på honom med uppspelta känslor. Blicken som prydde Sanningens guds ansikte var som en döds, lika tom. ”Sai!” Hoppets gud hade skyndat sig fram och tagit tag i dennes arm innan denne hunnit ge sig av. Sanningens gud såg mot den andre guden utan att visa en enda känsla.

       ”Oishi.” Var det första som lämnande Sanningens guds läppar innan han upptäckte flickan lite längre bort. Hon såg på med oro i blicken och hela hon utstrålade rädsla och agg mot Sanningens gud. ”Åter igen har du gjort ett misstag.” Desperat såg Oishi mot Sai.

       ”Sai kom tillbaka till mig, låt mig ha dig i mina armar som alla gånger innan.” Hela den vackra tidlösa världen tycktes sakta stanna upp. Eldflugorna surrade sakta och stannade på sin plats runt Sai utan att röra sig mer än så de kunde hålla sig i luften. Sanningens gud gav inte en min utan lyckades smidigt, tack vare sina gudomliga krafter, få Hoppets gud att släppa taget om honom och flyga iväg en bit bort. Sanningens gud såg mot Hoppets gud som börjat sätta sig upp och öppnade sina läppar:

       ”Misstaget i att hitta mig med hjälpen av en flicka.” Sanningens gud vände sig snart om mot flickan som livrädd klamrade sig fast i de små träd som fanns bredvid henne. ”Du är orsaken till att vingarna som pryder min rygg inte längre kan flyga eller hur flicka lilla.” Flickan började genast skrika då en kraftig vind slogs mot henne.

       ”Sai, sluta! Hon har inget med det här att göra!” Skrek Hoppets gud ut då flickans kropp sakta började åta sig sår. Vinden slutade aldrig utan lyssnade enbart på Sanningens gud som hade sin högra arm riktad mot flickan.

       ”Hon är allt. Hon är den som måste offras.”

      ”Sai vad pratar du om?!” Oishi hade lyckats ta sig upp och rörde sig mot Sai. Sanningens gud svarade aldrig utan fortsatte skicka starka hårda vindar mot flickan som skrek ut i smärta då stenar och grenar träffade henne. Då en sten höll på att krossa den stackars flickan lyckades Hoppets gud rädda henne genom att knuffa ner Sanningens gud mot marken. ”Sai säg mig vad som är fel med dig!” Skrek Oishi ut i förtvivlan, sorg fyllde honom. Sai såg upp på Hoppets gud där han var över honom. Vad skulle Sai svara honom? Att han blivit skapad att bli världens undergång?

       ”Inget, jag är mitt sanna jag, jaget som kommer att bli allas undergång.” Sai mindes åter Kyu och sorg prydde Sais en gång vackra själ. Hoppets gud kunde inte förstå sin älskade, vad var det med honom? Vad var det han själv gjort för fel?

       ”Sai, jag ber dig. Kom tillbaka till mig, var vid min sida.” Oishis röst höll på att brista av sorg, han älskade Sai mer än något annat och här sa Sai att han hade fel. Plötsligt bytes Oishis uppmärksamhet mot ett ljud längre bort. Ljudet var som en svischande vind men något fick ljudet att framstå som något farligt. Där borta, där flickan stått stod nu en underlig varelse. Vackert vågigt rosa hår letade sig nerför varelsens mänskliga kropp och den nakna kroppen verkade vara täckt av en beige päls. Ögonen som prydde ansiktet var röda och verkade vara fyllda med så mycket hat att vem som helst skulle springa därifrån.

       ”Som sagt, du gjorde ett misstag i att hitta mig.” Enkelt som innan slog Sai undan Oishi för att möta detta monster. Oishi förstod inget, vad menade Sai? Sai stod nu upp och flyttade på manteln som försökte lägga sig i en obehaglig vinkel på honom. ”Stor sorg är det inom mig över det jag måste göra.” Sai tystnade med höjde bestämt sin blick samt arm mot varelsen. ”Chi Sakurra du må vara den sista av din art men… jag kan inte låta dig leva ty du är en förbannelse för oss alla.” Tankar forsade fram genom Oishis huvud och han visste plötsligt vem varelsen var.

       ”Sai gör det inte!” Men det var redan försent, tusen nålar av is forsade fram från Sais hand och borrade sig in i Chis kropp. Ekande skrik hördes från Chi då hennes kropp blev fylld av nålar. Det gjorde ont och ett par minnen från tiden då hon och Kyu träffats gick genom henne, den som stod framför henne, den som höll på att döda henne var den som dödat den hon älskat. Rasande vägrade hon ge sig och stod halv lutande mot Sai.

       ”Jag vägrar dö, du måste sona för dina synder min kära sanningens gud. Du dödade den som älskade dig, som såg dig som sin broder. Du dödade den enda jag någonsin älskat. Sanna mina ord, du ska betala för Kyus död.” Chis ord skar rakt in i Sais själ, hon hade rätt allt var hans fel om han aldrig skapats, om han aldrig fötts igen skulle Kyu fortfarande funnits vid liv men han kunde inte tänka på detta nu.

       ”Försök bara, du är ändå inte ämnad till att döda mig.” Svarade Sai och kallade på ett odjur så hemskt att man blev tvungen att blunda. Oishi hade bara sett på, vad var det han hört? Var Chi Kyus älskade? Oishi kunde knappt bearbeta allt.

       ”Sai vad är det som hänt dig…” Sa Hoppets gud tyst för sig själv då han försökte ställa sig upp då besten dök upp. Oishi skyndade sig att blunda, för att inte falla in i den oändliga sömn som skulle bifalla honom om han tittade på besten. Besten riktade in sin blick mot Chi och inom loppet av ett par sekunder var hon i dess mun. Ekande skrik tystnades inom kort och Chi tog sina sista andetag och det sista hon någonsin såg var Kyus vänliga leende. Sai återkallade besten och la snart sin högra hand mot sitt ansikte. Han hade dödat någon som inte behövt bli ett av hans offer. Sanningens gud såg snart bort mot Oishi och lät vingarna åka ut. Nästa gång vi möts kommer att vara under krigets timma, min kära. Med dem tankarna lyfte Sai från marken för att slippa plågas av minnen och löften.

Kaeru-hime kom till mig idag och vi hade lite kul med att gå igenom min byrå-låda och slängde en hel del papper. Och sedan firade vi cosplay-dagen också^^<3 Vi körde först butler tema men byte snart till mistress/master/rik tjej tema + lite annat små skumma saker. Mitt gosedjur (som jag gjort själv) fick också vara med och hans namn är Mon-chan<3 Vi drog också med våra små toalettgubbar med våra favoritkaraktärer från våra böcker, Sai - Oishi - Kroshuwa - Chi - Hanake.

Här kommer bilderna som vi tog^^<3


_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________



_________________________________________________________




Det var några av alla dem bilderna vi tog! Om ni vill titta på andra så kan ni titta på; Kaeruhimesama.blogg.se.

-Jin-sama.

Länge leve Japan och jag hoppas på att allt blir bättre för er med tidens gång! Och snälla låt inte mina favorit manga artister vara döda!!!

One man said;
We can never achieve anything if we don't believe.

And with that the man saved us all.

-Jin-sama.

Igår var man på bio och såg filmen "Ritualen".

   Jag trodde att den skulle vara läskig men det var mer småläskig på sina ställen. Detta gjorde mig ingenting då jag egentligen inte gillar läskiga filmer. Är en film som alla borde titta på, som gilla den typ av film!



P.s har en väldigt tjatig katt hemma >o<
-Jin-sama.

Följande dagar var som alla andra men nu vågade jag sällan vara ensam i mitt rum och tillbringade större delen med familjen framför tv: n och polisen hade kommit på besök ett par gånger för att förhöra mig ännu en gång. 
  
    När jag gick ut på min dagliga kvällspromenad runt nio, tre dagar senare i skogen svängde jag av mot stället. Stället var en plats där många personer möttes för att umgås och ha kul. Stället låg ganska långt in i skogen bara för att inga poliser skulle hitta oss när vi festade som galningar. På stället fanns det en stor grillplats där man kunde grilla mat om man var hungrig. Jag drog på mig vantarna när jag var halvvägs till stället. Snön föll ner från himlen, jag tittade som vanligt upp för att betrakta det vackra vita som föll. När jag tittade ner igen märkte jag att stigen inte syntes längre, hade jag gått för långt? Känslan av panik började bildas men jag försökte intala mig själv om att stigen skulle dyka upp när jag minst anade det. Flera minuter gick utan att stigen dök upp, mobilen hade jag glömt hemma i min brådska att komma till stället där mina kompisar väntade. Min känsla av panik hade försvunnet när jag bestämt mig för att sluta upp med att tänka på det värsta. Plötsligt hördes det fotsteg bakom mig, jag stannade då upphörde stegen och jag vände mig om men ingen fanns där. Jag började räkna högt för de nya steg jag tog.

     ”Ett, två, tre, fyra….”
Jag tyckte mig se någon gående 50 meter från mig och började springa mot personen men när jag kommit ikapp och skulle röra vid den röda jackan försvann personen, framför mig låg ett rådjur helt upprivet. Jag tog snabbt min hand mot munnen för att inte kräkas. Min kropp började reagera instinktivt, jag sprang. Känslan av rädsla och att bli jagad förföljde mig hela tiden. Jag tittade bakåt flera gånger när jag sprang men ingen följde efter, ändå kunde inte känslorna försvinna. När jag började få tankarna att ge upp såg jag ett ljus och då ökade jag farten fast jag var helt slut. Hur länge jag sprungit visste jag inte, men ljuset fick mig att koncentrera mig på att komma dit fort, till ljuset som gav mig trygghet och varme, där troligviss någon jag kände fanns. Jag pressade mig igenom granarna, de försökte dra mig tillbaka och hålla mig fast tills den som jagade mig hann komma ikapp men jag rök till varje gång jag fastnade och äntligen var jag i ljuset.

    Elden sprakade och flera personer i stället stirrade på mig när jag kommit inspringande med rufsigt blont hår. Jag blev omkramad av mina kompisar och jag kände äntligen en lättnad.

”Vad har du varit?” Utbrast Tyson som stod en bit ifrån oss.

”Jag…”

”Ah! Kom igen nu, dags att festa vet ja!” Sa min närmaste vän Michele som la armen om mina axlar med en flaska bacardi i andra.

Vi gick alla fem till de andra festande galningarna och min rädsla var borta, men känslan om att bli uttittad var fortfarande kvar. Vi festade till långt in mot midnatt, men jag höll mig på min vakt för jag visste att något eller någon vakade över mig men vem det var förblev ett mysterium under resten av kvällen.

    På vägen hem skildes vi åt och mina ben kändes en aning vingliga och jag kunde inte koncentrera mig ett dugg. Jag måste ha svimmat på stigen för jag mindes inte ett dugg om hur jag kommit hem eller hur jag någonsin orkat få på mig min pyjamas nästa dag allt var förvirrande, när jag festar orkar jag inte göra annat än att ta mig hem och lägga mig med kläderna på i sängen, detta var väldigt oroväckande för mig. Vad skulle hända härnäst? 

   Huvudvärken var extrem, solen lyste in genom mitt fönster in i rummet och jag försökte gömma mig i mörkret under täcket. Jag vaknade inte igen förens sent på eftermiddagen när mamma öppnade dörren till mitt rum för att väcka mig, pappa var hos farmor och hälsade på fick jag reda på vid middagsbordet. Maten gjorde mig illamående men jag gjorde mitt bästa att äta åtminstone en liten bit av lasagnen så att mamma inte skulle klaga.

    ”Jag är tillbaka!” Hörde man pappa skrika från hallen. 

Mamma reste på sig för att gå ge honom en välkomst kyss. Jag och min bror satt lugnt kvar vid matbordet pilande i maten. 
   
       ”Ska vi slänga maten medan vi har chansen?” Frågade min bror. 
    
       ”Självklart.” Svarade jag leende, vi slängde maten innan mamma och pappa kom, vi ställde in efter oss också innan vi gick våra separata vägar till våra rum. Jag öppnade försiktigt min dörr och smög in och drog snabbt för persiennen på mitt fönster. Jag tog en bok och satte mig på andra sidan av rummet och läste i min puff. Boken jag läste just nu var en rysare och svårt var det att inte känna sig rädd när man skulle gå och lägga sig. Med huvudet mot kudden med lampan på mitt bruna skrivbord tänd blundade jag. Ljuset började fladdra till under ögonlocken på mig, jag blev nervös, tänk om det/den återvänt. Jag vågarna inte röra mig i sängen och inte heller öppna ögonen. När lampan plötsligt släcktes började mitt hjärta bulta snabbare. En hand tog bort håret som hamnat i ansiktet på mig, jag kunde tydligt känna och höra mitt hjärta slå hårt i bröstet på mig när någon eller något satte sig på sängkanten alldeles bredvid magen på mig. Inget andetag hördes bara mitt hjärtas slag som slog hårdare och hårdare. Jag kunde känna tydligt någon som var över mig med ansiktet inte långt från mitt eget. Jag hade hållit andan länge och var tvungen att ta ett djupt andetag, jag satte mig upp för att andas in så mycket luft som möjligt och som alla gånger innan var det ingen i rummet. Skräcken jagade mig medan jag tittade runt i rummet, tårar började leta sig fram i ögonen på mig då jag tände lampan. Hade jag börjat bli psykiskt sjuk eller något? Varför är det bara jag som ser och känner saker som inte syns? Mina tankar blev allt mer skrämda, hade jag verkligen börjat bli galen? Jag steg upp från sängen även ifall min kropp sa åt mig att låta bli, men min hals kändes alldeles torr jag var tvungen att dricka något Jag öppnade min dörr och sprang snabbt över golvet för att tända lyset i hallen. Jag gick med hjärtat i halsgropen mot köket. Poträtten av människor och djur på väggarna verkade stirra på mig. Jag började tänka på högstadiet då jag gått till kuratorn hela tiden för att prata om mina problem hemma och mina drömmar. Mina gamla mardrömmar om att blivit jagad av släkt och vänner, bli kallblodigt mördad och självmordsförsöken fyllde mitt inre, skulle någon av drömmarna slå in? Visst hade mina kompisar sagt att jag var synsk men det var ju bara på skoj. Jag tände i köket, fönstret försökte jag undvika att titta mot. Jag tog fram ett glas och fyllde det med vatten, drack upp det och fyllde det igen för att ta med mig det till mitt rum. Jag släckte efter mig innan jag gick in i mitt rum, och märkte inte förrän jag släkt lampan i hallen att jag inte var ensam.

      ”Vem är du?” Frågade jag med darrande röst när jag gick in i mitt rum. ”Det här är inte roligt längre. Visa dig och tala om för mig vad du vill.”

Mina händer darrade när jag släckte lyset i mitt rum, jag var tvungen att få reda på vem det var som gjorde det här mot mig, även ifall det är en vampyr jag har mot mig. Jag kände någon som tog ett stadigt grepp om min övre del av vänstra armen. Jag tittade in i de blodröda ögonen som betraktade mig, jag började plötsligt känna mig lugnare för nu visste jag att det var det här som väntat mig hela tiden. 
 
     ”Jag är en vampyr.” Svarade en mörk röst till mig rösten fick mig att känna mig lugnare än innan, mitt hjärtas rytm hade gått ner en aning. 
    
     ”Jag frågade efter ditt namn…” Jag kände ett behov av att få reda på mer om denna vampyr.

     ”Sebastian…” 
 
    ”Jag är…” började jag säga men blev avbruten.
     
     ”Jag vet redan.” Jag rynkade pannan, hur kunde han veta det redan? 
  
    ”Hur kan du veta mitt namn?” Jag fick inget svar och handen hade börjat släppa min arm. Jag ville inte att han skulle ge sig iväg än, jag tog tag i hans tröja. ”Måste du ge dig av redan?”

Jag släppte honom när jag fick en nickning som svar, jag följde honom till fönstret som stod på glänt och följde honom med blicken när han lämnade huset. Min rädsla försvann efter mötet med min så kallade vampyriska förföljare likaså alla konstigheter som hänt mig de senaste dagarna.

   I veckor hade mänskligheten och gudarna levt i terror. Bränder, sjukdomar, torka och översvämningar orsakade dem alla stor skada. Ingen av dem visste sanningen om vem som väckt Sanningens gud åter, men inte heller vad som orsakat denna katastrof. Gudarna var samlade i den stora salen i gudarnas hem för att hålla för första gången ett möte. Alla var samlade, till och med den en gång hatade Kyuurksho var där.

       ”Allt är Kyuurkshos fel om han aldrig varit så självisk skulle vi aldrig ha varit i denna katastrof som bifallit oss!” Saitchi röt ut sin ilska mot sin broder medan de andra tyst såg på från sina stolar. Hoppets gud var inte närvarande vilket fick alla att darra ännu mer över deras herres ilska. Kyuurksho satt lugnt på sin stol men mötte snart sin broders blick.

       ”Men är det inte din son som orsakat all denna terror och smärta, då han gav sina vingar för att få min son åter?” Denna mening fick Saitchi att tystna, vad visste Kyuurksho som inte han visste? ”Broder du ser chockad ut. Visste du inte att din son var den som kallade tillbaka honom?” Uppror uppstod i salen, gudarna pratade i mun på varandra, hur kunde Hoppets gud ha gjort något sådant mot dem?

       ”Jag befaller tystnad!” Alla tycktes tystna men Kyuurksho kunde inte låta bli att le åt sin dumma broder. ”Kyuurksho hur vet vi att du inte ljuger!? Hur många gånger har du inte förrått oss?!” Detta fick Kyuurksho att ställa sig upp. Osäkra vibrationer kändes i luften.

       ”Och hur många gånger har du tagit avvikelse från din sons begäran? Var det inte han som protesterade över sitt äktenskap?” Kyuurkshos bullrande röst fick alla i salen att rysa. Detta fick Saitchi att bli ilsken.

       ”Hur vågar du! Hur vågar du i mitt eget hem förolämpa mig för det jag tyckte var bäst för min son! Du av alla! Du valde Sanningens gud framför din fru! Din fru!” Saitchis ilska hördes tydligt, all hans smärta och sorg över det som hänt gudinnan Friheth. Lidande tycktes skymta i Kyuurkshos blick.

       ”Det verkar vara du som ännu inte insett allt. Jag valde för Friheths skull, inte för min egen.”

       ”Vad menar du!?”

      ”Vad jag menar min kära broder, är att det var hon som valde bort mig framför sin älskade människa och inte jag som valde bort henne.” Salen höll andan, vad hade den store guden Kyuurksho nyss sagt?

       ”Lögner!” Utbrast Saitchi men tycktes tystna när han såg sin broders sammanbitna blick. Småprat hördes i salen av de chockade gudarna.

       ”Om jag så talar i lögn varför frågar du inte Misshwa själv?” Då Kyuurksho talat färdigt uppenbarade sig gudinnan Misshwa och hennes utstrålning av moderlig kärlek fick alla att tystna av häpnad.

       ”Det Kyuurksho nyss talat är sanningen, Friheth valde bort sitt liv med sin man och valde ett liv bland mina älskade barn. Vattnet och Sanningens gud är beviset på det.” Mötet brast ut i ett uppror.

På fredag kommer jag hålla en tyst minut för alla som blivit drabbade i Japan kl. 14.00. Hoppas alla som läser kommer att delta.



-Jin-sama.

Nu har man fixat bil till sin bal och det blir ens mosters pojkvän som kör. Bilen är jätte fin och liknar en gammal bil>.<
(Här kommer en bild på den)



-Jin-sama.

Idag kom mina saker och jag är sååå lycklig!!! Korleken var hur snygg och kunde inte låta bli att bläddra igenom den flera gånger om och på tal om extra grejen jag fick... det var en bild på Sebastian! Att han är snygg! Ringen var VÄLDIGT stor men får nog ha den på tummen om jag någonsin ska kunna ha den på mig utan att tappa den!



Närmare bild på grejerna.



Lite på kortleken!


-Jin-sama.

Här kommer ett tips på en rolig serie, ingen yaoi, som kanske kan få er att tycka "WTF! Hur kan han säga något sådant!". Mangan heter Haa Haa, gjord av Yoshihara Yuki, och finns att läsa på MangaFox. 



 Haa haa handlar om en tjej vid namn Shibata Seiko som har fått ett vikarie jobb på en "all boy" skola. Hon är mycket bestämd över att bli en riktigt bra lärare under sin tid som vikarie och försöker sitt bästa att hålla inne sin begäran av att få sin dröm beviljad; att ha ett sexuellt förhållande med en annan lärare. Det hela börjar med att hon på ett tåg, då hon är på väg till sin första arbetsdag, träffar på en man som förändrar hennes tankar totalt. Då hon knuffas i tåget hamnar hon rakt i famnen på hennes drömmars man men det värsta är att han är helt ifrån vad hon tänkt sig...

Hoppets gud vände sig om och log mot varelsen medan han la ena handen mot dennes vänstra kind.

       ”Vad var det du visste min kära?” frågade hoppets gud och väntade ivrigt på att varelsen skulle svara. Kyu stod förskräckt och kunde inte tro på det han såg, hans älskade herre var tillbaka. Något dem båda inte visste var att något var väldigt fel med den återskapade sanningens gud. Varelsen såg ut att öppna munnen för att svara men stängde snart munnen och såg bort mot denne dödliga gud.

       ”Att du skulle göra ett misstag.” Oishi stirrade på sanningens gud, vad menade han? Kyu som bara betraktat sa ingenting för han visste redan, visste vad som skulle hända, det var som hans moder sagt; sanningens gud skulle bli deras fiende. Den återskapta guden reste på sig från sin plats på marken och såg på dem båda dödliga med en obeskrivlig sorgsen blick. ”Oishi du skulle bara ha glömt mig.” Sai la sina händer mot Oishis kinder och log ett sorgset leende. Oishi såg förtvivlat på sin älskade.

       ”Hur skulle jag någonsin kunna glömma dig! Du är mitt allt, allt som jag älskar!” Hoppets gud hade sina händer om Sanningens gud men denne bara skrattade till.

       ”Men jag är fortfarande allt som du hatar.” Sanningens gud lyckades få fri sin ena hand och la den mot Oishis bröstkorg, där hans hjärta vilade. ”Innerst inne vilar hatet som du ännu inte insett.” Sorg fyllde Kyus hjärta, hur kunde hans herre säga något så sorgset till den han älskade? Allt mer förtvivlan och förfäran tycktes synas i Hoppets guds ansikte.

       ”Vad är det du säger? Hur skulle jag kunna hata dig!” Hoppets guds röst var darrig då han talade till Sanningens gud. Hoppets gud ville inte inse sanningen i det Sai ville säga och tog därför tag i honom. ”Jag vägrar tro på dig! Jag kommer aldrig att hata dig!” Det var då lidande tycktes skymta i Sanningens guds ansikte. Sanningens gud sa inget på ett bra tag utan såg enbart ner i marken.

       ”Men jag kommer aldrig att kunna bli din…” Den viskande rösten var nästan o härdlig att ens lyssna på som Sanningens gud fick ur sig. Det var då Sanningens gud såg åter upp. Kyu insåg plötsligt vad hans herre höll på att göra, han tänkte förgöra den han älskade.

       ”Herre, nej!” Kyu hann precis i tid för att sära på dem båda och blev själv träffad. Hans herres arm genomborrade hans bröst, blod strömmade ut genom det stora hål som orsakade det hela. Dem båda gudarna var båda chockade och förfäran samt ångest syntes tydligt i Sanningens guds ögon.

       ”K… Kyu!” Namnet lämnade Sais strupe och inom kort höll han om den stackars mannens kropp. Kyu som ännu inte dött höll om dennes ansikte och log.

       ”Jag är lycklig som slapp se dig döda den enda du älskar…” Kyus ögonlock föll sakta då meningen aldrig blev färdig sagd och det sista andetaget blev gjort. Darrningar spred sig över Sanningens guds kropp men inga tårar syntes. Hoppets gud rörde sin hand mot Sanningens gud men blev avlägsnad. Det var inte förens den återväckta guden började tala som han grät med Kyus hand i sina.

       ”Du av alla var den som hade rättigheten att leva, ingen annan är värdig den rättigheten.” Ett stygn av smärta tycktes forsa genom Hoppets gud.

       ”Sai…”

      ”Använd inte det namnet! Jag… Om jag aldrig blivit till skulle han fått allt, all makt, all kärlek. En far.” Det sista tycktes drunkna bland alla tårar och snörvlande men snart tystnade guden och reste på sig. Blod täckte den nakna kroppen och något så mörkt som självaste nattens bottenlösa mörker skymtades i Sais blick. ”Aldrig mer. Aldrig mer skall jag älska.”

       ”Sai! Sai vänta!” Oishi försökte få tag i Sanningens gud men Sai hade redan hunnit lyfta från marken med dem vingar som tidigare varit Oishis.



P.s Jag vet men Kaeru-hime... Jag väntar med det, kanske hittar någon klänning i Sverige^^<3

Dagar gick och träden började ändra färg. Ännu hade inte Oishi vaknat från sin dvala. Han låg som i en mardröm, jagad av bybor och hans älskade blev gång på gång brutalt mördad i omgångar. Illya och hans andra syskon hade med sorg i hjärtat blivit tvungna att tala om för folket som de kände, denna sorgsna nyhet. Den nyblivna frun hade inte blivit allt förkrossad över att hennes make låg på dödsbädden utan flörtade omkring som hon alltid gjort hemma, med gudarna.

 ”Jag önskar att han kunde vakna.”

 ”Jag också Hemrio.”

Illya höll om sin yngre bror som var drömmarnas gud för att han skulle känna något sorts av stöd i att hans broder var i det här tillståndet pga. det som de gjort mot honom. Hemrio gick snart fram till sin sovande broder för att försöka få honom att vakna med hjälp av sin drömförmåga. Sakta började mardrömmarna bli mildare, men det var långt ifrån helt borta. Gudarna började snart ge upp hoppet och var tvungna att ge ut följande budskap till världen:

       ”Jag berättar med sorg i mitt hjärta att Oishi, hoppets gud, har lämnat oss.”

     Sai kunde knappt tro det han hörde. Allt fler skuldkänslor började tynga hans hjärta och han började sakta förstå hur det känns att falla. Några dagar senare upptäckte en av byborna den fruktansvärda sanningen. Vattnet, som täckt ingången till Demonriket, hade börjat försvinna. Med skräck gick detta fort genom den lilla byn, oron var stor. Kyu som var på väg hem hade hört nyheten och visste inte om han skulle tolka det som en bra eller dålig. Snabbt sprang han hemåt. Han öppnade dörren och fick till sin fasa se att sin Herre inte längre fanns kvar i huset. Han sökte överallt, i byn, i skogen och alla andra platser som de brukat vistas i, men började sedan misstänka vart hans herre tagit vägen. Det tog inte lång tid innan han fick syn på honom.

 ”Herre, vad gör du?!”

Det enda Kyu fick se var blodet som rann ner mot marken och som droppade vilt ner. Just i denna stund vaknade hoppets gud åter upp.

       ”Herre, lämna mig inte! Jag ber dig! Varför gör du det här mot mig?!”

 ”K…yu…”

 ”Herre!”

Den dödliga guden la sin hand, som inte var sönderskuren, mot Kyus kind och sa ansträngt:

 ”För att jag är orsaken till att han inte vaknar.”

 ”Vad menar du? Herre? H…er…”

Den dödliga föll i gråt när han förstod att Sanningens gud hade slumrat in. Månader senare hade allt vatten försvunnit från öppningen till Demonriket, men porten in hade med ett trollslag försvunnit. Folk från byn spenderade alla sina lediga stunder i försök till att hitta porten, men ingen lyckades. När Hoppets gud åter kom på besök var det enda han sa:

 ”Vart är Sanningens gud?”

Ingen i byn hade svarat utan en gammal gumma som pekat mot riktningen av en kulle. På kullen stod en man som arbetade med att göra en sten av något slag. Guden skyndade sig fram till mannen och frågade:

       ”Vet ni vart Sanningens gud är, ingen talar om för mig vart han är.”

     Mannen som är Kyu ser upp på sin herres käresta och svarar på frågan:

       ”Han ligger här.”

 ”Vad menar du?”

       ”Sanningens gud, min herre, vilar här under denna kulle.”

 ”Du ljuger! En gud kan inte dö!”

Lugnt säger Kyu.

 ”Jag vet.

Tystnad lägger sig över guden och den dödliga. Innan den dödliga säger:

       ”Han lyckades ta sig förbi Akrwia, men efter att han fick höra om din bortkomst, vilket jag nu förstår inte var sann, tog han sitt liv för att be Misshwa om att du skulle vakna. Om han fortfarande levt skulle han nog glädjas över att få se dig igen. Hans sista ord var endå; jag är orsaken till att han inte vaknar, min kära Hoppets gud.”

       ”Det kan inte vara sant för det förklarar inte hur en gud kan dö!”

       ”Han gav sin gudomlighet till Akrwia.”

Den meningen tystnade guden. Guden la händerna för ansiktet och grät.

 ”Om jag bara kom hit tidigare.”

       ”Det skulle han inte ha velat. Du kom nu, och det betyder mycket för honom, även ifall hans fysiska del är borta så lever han vidare i våra hjärtan.”

     Guden lät sina vackra stora vita vingar åka ut och sa med tårar rinnande ner för kinderna:

       ”Av jord är du kommen och av jord skall du åter bli.”

En vind blåste förbi medan en av de stora vingarna från hoppets gud rygg drogs ut, vilket gjorde honom halvt dödlig.

       ”Även ifall du gör något sådant så får du aldrig tillbaka honom helt, du förstår det eller hur min käre gud.”

       ”Jag vet, men om det här gör att han åter kan finnas så offrar jag gärna allt för det.”

     Långsamt utan att de båda tittade förvandlades den vingen sakta till människo form med långt lila hår.

Varelsen satte sig upp innan den öppnade ögonen och sa:

       ”Jag visste det.”

Min dröm om att åka till Japan ser ut att bli väldigt uppskjuten med tanke på allt som händer med Japan just nu. Blev helt förstörd när jag fick veta allt som händer där... Aldrig åka till Japan, tänk om alla serier (anime, manga) blir uppskjutet eller rent av försvinner från jordens yta. Jag blir bara deprimerad när jag tänker på det... Funderar på att åka dit för volentär arbete, hjälpa Japan med massa saker. Ska nog gå till SYO:n eller någon och prata om det så jag får se om det blir något. Skulle så ta ett halvår ledigt för att åka dit och hjälpa dem.



Jag säger bara en sak RÄDDA JAPAN!
(Rädda världen)
-Jin-sama.

Nattluften brändes mot min vita hy där jag stod i skydd av mörkret under granen, jag hade tänkt ta en promenad för att rensa mina tankar och komma bort ifrån mina föräldrars tjat men när jag hört ett skrik hade jag genast gått dit för att se vad som stod på och nu var jag som fastbunden vid synen alldeles framför mig. En pojke hade sina tänder pressade mot en stackars flickas nacke, blod rann nerför hennes hals, det såg nästan vackert ut där de stod i det snötäckta landskapet mitt ute i skogen med det röda som sakta hade börjat täcka den vita snön. Om han skulle upptäcka mig skulle jag ligga risigt till men tankarna vandrade av och an över ifall jag skulle springa därifrån eller vänta på att han skulle försvinna bort i nattens mörker. Plötsligt trillade flickans livlösa kropp mot marken, det kändes som om de mörka röda ögonen betraktade mig i mörkret men innan jag hann blinka så var han borta. Jag stirrade ut i mörkret och kände hur en ilning gick igenom mig när jag med darrande hand lyfte upp mobilen från jack fickan, sakta slog jag numret till polisen. Min blick var fortfarande på flickan som låg ner i den vackra snön helt utan liv. Jag kunde inte låta bli att känna skuldkänslor över att jag inte försökt göra något, men jag hade redan vid synen av dem förstått att det varit försent att rädda henne.
   Polisen pratade med mig en lång stund när de kommit till gläntan i skogen. Frågorna var som ett ständigt surrande och de upprepade samma sak flera gånger även ifall jag berättat det jag sett. Men en sak berättade jag aldrig för jag visste mycket väl hur deras blickar skulle stirra på mig, blickarna med oförståelse och irritation, hela berättelsen om att jag sett en kille med omotståndligt vackra röda ögon suga livet ur flickan förblev osagt.
   När jag kom hem var mina föräldrar snabbt på mig med frågor, om vart jag varit, vem jag träffat och om cigaretterna i rummet. Jag undvek frågorna som vanligt innan jag tog av mig ytterkläderna och gick till mitt rum och låste dörren. Jag slängde mig på rygg i sängen och stirrade upp mot mitt vita tak med tankarna i full gång. Vem var killen? Fanns det verkligen blod sugande vampyrer i den här tiden? Och varför hade han låtit sig själv bli upptäckt? Hade han något som han ville mig? Ett knackande på min dörr bröt mina tankar.

”Vem är det?” Frågade jag och satte mig upp.

”Det är jag din brorsa har du redan glömt mig eller?”

Jag hörde väl att hans röst lät irriterad och reste mig upp för att öppna dörren. Han gick som vanligt in och satte sig ner på min stol bredvid mitt lilla stål skrivbord. Det kändes som om någon höll ett öga på oss båda, jag kunde inte låta bli att titta mig omkring. Mina gula väggar med målningar, som jag målat, såg inte det minsta misstänksamma ut men fönstret som jag aldrig gillat såg olycksbådande ut, jag drog genast ner persiennen.

”Varför drog du ner persiennerna för?” Utbrast min bror då jag dragit ner dem. Jag bara stirrade på honom, kände han inte den olycksbådande känslan av att bli spionerad på?

”För att jag kände för det.” Svarade jag torrt, ville inte låta korkad inför min lillebror. Han tittade misstänksamt på mig men jag stirrade ilsket tillbaka.

”Vad är du arg för nu då? !” Muttrade han ilsket när han märkt min ilskna blick.

”Vad tror du? Erkänn att det var du som berättade för mamma och pappa om mina cigaretter!” Jag lät väldigt upprörd när jag talade och kudden greppade jag hårt för att jag inte skulle gå fram till honom och ge en rejäl smäll.

”Jag har inte skvallrat! Tänk lite mer på vart du lägger dem nästa gång!” Med de orden gick han ut från mitt rum och min dörr stängdes igen med en smäll.

”Tänk lite mer vart du lägger dem nästa gång...” Mumlade jag ilsket för mig själv när jag la mig ner på mage i sängen. Killens ögon dök plötsligt upp i mitt huvud, de som varit röda men inte vilken röd färg som helst utan blodfärgade, jag rös nästan till av att bara tänka på dem.

Snart är det dags då att göra sitt första framträdande med gitarren inför; HUR MYCKET FOLK SOM HELST, med kulturskolan. Är lite pirrig eftersom jag inte varit med på den övning de haft, var ju borta i London.
   Funderar på vilken gitarr jag ska ta, men det blir nog den neonsträngade och inte min älskade kära dobro!
    Tydligen ska vi få främat idag också och inget får man reda på förens idag så typiskt! Jaja, nu får jag sitta och nöta låtarna som jag ska spela så dem inte blir besvikna på mig, heheXD

-Jin-sama.

Yoh! Här kommer en väldigt udda dikt som jag skrev för ett bra tag sedan
+
en liten bild på mig och Kaeru-hime<3

THE Guardian.

The one for me you said

The only one for you was said

Hand in hand you walk

I’m hiding under a tree

Guardian angel I am

I watch over you day and night

You two joined hands

I look with joy

Suddenly the picture became black

I reach out my hand, to late

You fall into a dream

Under my wings I cry

I lost you, lost you to that man

Then I remembered, a poison are made

My body becomes numbed

Then I fall into that dream

The dream is dark

Clouds of you life I see

I reach out again, taking you in my arms

My dear I say

Don’t fall into that beast’s hand

Your eyes are dark

You’re under a spell

Still in my arms you are

I tell my spell

The creator appear with a spear in hand

The thread between us breaks

I let you go, you disappear

Left I am, saved is you

You’re mine the creator says

The black hair surrounds me

Cold it is, cold like death

I was your guardian angel, an angel just for you

Now I’m trapped by the devil

Since then I’ve been the trapped

One day I was freed

I spread my wings

The morning surrounds me

I hear someone cry

What I found was not you but a child

A child made by you

I was your guardian angel, the angel just for you

But now I am an angel of death...

.The end.

-Jin-sama.

Dagar passerade och Sai gick oftare till byn för att träffa Oishi, som fick honom att känna sig som han gjorde. Den dödliga Kyu var orolig men för att inte guden Kyuurksho skulle få reda på något fick Kyu stå ut med att spela sin herre, vilket fungerade utmärkt pga. att de var nästan lika som bär.

       ”Så du är här igen.” Oishi vände sig om och såg på Sai.

       ”Gör det något?”

       ”Nej, det gör inget.”

Sai gick fram till Oishi som satt lugnt och stilla och beundrade utsikten från stenen han satt på. Med många känslor i sitt hjärta satte han sig bredvid Oishi. Illya, som hade börjat sin plan, var redan på gång med att ge sig av med sin brud. De båda gudarna satt tysta bredvid varandra. Snart började den ena av dem att tala:

       ”När ger du dig iväg?”

Oishi tittade på Sanningens gud som satt bredvid honom. En röd ton fanns över hela Sais ansikte och det verkade som om han själv inte märkt något. Känslor hade möjligtvis börjat bildas i Oishis hjärta för denne som var hans folks svurna fiende, men vad han skulle göra med dessa visste han inte.

       ”När min yngre bror ber mig om det.”

Tystnaden la sig över dem tills Sai reste sig upp.

       ”Då var det dags för mig att gå.”

       ”Vänta!”

Förvånad över Oishis reaktion tittade han bakåt.

       ”Om jag inte går nu så märker min far att jag är borta.” Sais svar var nästan som en viskning, han ville inte ge sig av utan var tvungen.

       ”Innan du går, kan du lyssna på det jag tänker säga?”

Guden nickade och satte sig åter igen på sin plats bredvid Oishi.

       ”Jag vet inte när eller varför, men jag har en stor begäran att göra dig till min.” Då Hoppets gud uttalade dessa ord kände Sanningens gud hur han inte längre kunde hålla sina känslor inne, han var tvungen att säga som det var.

       ”Jag känner detsamma.”

Chockad över svaret och kyssen, som snart kom, blev det inga ord över än ett vi ses igen innan den ena av gudarna återvände till sitt rike. Men ingen av dem kunde veta om de följder som skulle komma.

     Det tog inte lång tid innan Kyuurksho och Saitchi fick reda på vad deras söner höll på med, tack vare Illyas upplysningar. För att det inte skulle upprepas stängde Kyuurksho porten ner till Demonriket och förbjöd alla i hans rike att lämna det. Vatten täckte öppningen och utanför satte han det hemska monstret, till hälften man till hälften sjöodjur, Akrwia. Akrwia, som var ett förfärligt monster, bar en mask för att skydda sitt ansikte från solens strålar som ibland trängde ner till hennes djupa mörker och hennes svarta dödliga hår var som tentakler och kunde lätt döda den som ens vågade komma i närheten av porten.
     Sai som blivit förtvivlad över sin fars oförståelse hade mångtal gånger försökt förklara för honom hur det låg till, men han ville inte lyssna. Månader gick och allt färre demoner började existera i Demonriket tack vare att de försökt komma ut från detta fängelse och Kyu, gudens enda vän, hade blivit utkastad. Med många skuldkänslor beslutade sig guden för det enda rätta. När solen ännu inte hade gått upp i deras mörka värld gick han till porten som ledde ut och sa till Akrwia:

       ”Låter du mig passera ger jag dig min gudomlighet.”

       ”Och hur har du tänkt ge mig den?”

Guden svingade lätt med händerna och ett pergament rulle dök upp från ingenstans med ett kontrakt skrivet på.

       ”Med detta.

Akrwia tittade intresserat på pappret som kunde befria henne från hennes fångenskap och beslöt sig för att lita på guden. Med några lätta simtag var de båda uppe vid ytan.

       ”Och nu ge mig det du lovade.”

Guden gav monstret en sorgsen blick innan all hans odödlighet överfördes till Akrwia som genast började tjuta av smärta.

       ”Vad har du gjort?! Vad gör du med mig?!” Akrwias hud verkade lösas upp och droppa ner i sjön som täckte gången till Demonriket.

       ”Jag gav dig bara det du ville ha, min odödlighet.”

De sista skrikande tjuten hördes snart i det bubblande vattnet. Smärta gick genom den dödliga guden när en av de giftiga tentaklerna träffade honom innan Akrwia löstes upp i små bubblor. Dock visste han att monstret skulle få leva vidare i all oändlighet, men bara inte i fysisk form. Med de krafter som han hade kvar rörde han sig sakta mot byn.

     Den dödliga, men tappre Kyu, såg sig oroligt omkring. Inget hade varit sig likt sedan demonrikets härskare beslutat sig för att stänga porten. Folk i byn hade blivit sjuka en efter en av olika sorters sjukdomar och de skylde alla på den gud som kommit och besökt dem från Demonriket, Sai. Ett rasslande från buskarna han gick förbi fick honom att hoppa till och den som kom ut fick honom att nästan svimma av chock.

       ”Min herre!”

       ”Kyu, jag…”

       ”Min herre!”

Kyu tog snabbt tag i den fallande guden och märkte att något var riktigt fel. Veckor gick innan den nu mera dödliga guden var fullt frisk och Kyu visste inte riktigt hur han skulle tala om för honom om Oishis nya status samt olycka, men bestämde sig snart för att bara säga så som det var.

       ”Min herre medan ni inte kunde komma tillbaka så beslutades det i Himlavalvet att Oishi skulle gifta sig med en av vattenfolket.”

Kyu kunde se hur sin herres ansikte blev sorgset.

       ”Jag borde ha anat det.”

Var det enda hans herre svarade.

 ”Det är inte allt…”

Hans herre tittade på honom med en sådan blick att det nästan krossade honom att berätta den sista nyheten.

       ”Det verkar som att han förlorat sin förmåga att vakna efter att han försökt komma och hämta dig.”

       ”Han… Du skojar, det kan inte vara sant! Han skulle aldrig, en gud kan inte…” Kyu kunde bara se på hur hans herre blev allt mer och mer sorgsen.

       ”Men det är så det ligger till, jag är ledsen för att behöva ge dig enbart sorgsna nyheter.”

Kyu kunde bara se på medan hans herre grät, men lämnade snart rummet för att slippa se det han låtit ske.

Skep i flaska.

Usagi klättrar på lejonet.

Usagi och Kaeru-hime.

En liten duva i London.

Gator i London.

+en liten uppvisning.

Big Ben.

...London Eye på sidan...

Så kommer nog lägga upp fler bilder sedan men ska nu se på X-filmen som jag köpte.
Jag rekomenderar London starkt!

-Jin-sama.

Nu var man hemma efter fyra dagar i London. Det var en väldigt jobbig resa då man var fast med personer som inte höll tider mm. Men fick i alla fall handla lite av det som jag ville handla. Jag och Kaeru-hime hittade desutom "Japanskt godis" som vi kallar det där, med namnet Mikado.

När min lilla grupp av kompisar stack in på Primark, delade vi på oss i två grupper så jag och Kaeru-hime gick medan Usagi och Carro fick gå tillsammans. Här kommer lite bilder på grejer jag köpte till Uppcon11...

Hatt till min peruk som nu kommit!

En fin krona till bibbelcon och uppcon11.
Kaeru-hime och jag var också inne på en second-hand bok handel och där köpte jag tre grejer för ca. 2pund st (20kr)

Började läsa boken under resan och är helt tagen av den!

Japansk handbok!

X-filmen av Clamp.


Fler bilder kommer strax från london.

-Jin-sama.

I helgen kommer det bli en hel del att göra, då man ska packa, växla pengar och göra projekt arbete innan man ska åka iväg på den stora fyra-dagars-resan till London.

Lördag:
-Åka till JKPG med Kaeru-hime för att växla pengar
-Packa allt inför resan
-Skriva på myten kapitel 2.

O.O

Söndag:
-Vakna och ta fram extra säng
-Kaeru-hime kommer till mig och sover över
-Jobba med projektarbetet
-Gå igenom allt som ska med på resan
-Sova i tid för att orka med nästa dag.

>o<

Måndag:
-Vakna kl.5.00
-Ställa in allt i bussen
-Åka iväg till skolan för att hämta resten av klassen kl.5.45
-Åker till GTBG
-Flyg mot London

<3<3<3

Till Kaeru-himes kommentar:
Jag vet att du vill läsa kapitel 2 men du får tyvärr vänta tills jag kommit dit, kan ju inte avslöja det riktigt än...
-Jin-sama.

Veckor hade gått sedan Oishi och hans yngre bror Illya hade gett sig av på sitt letande. De hade tillslut bestämt sig för en dags vila vid utkanten av en sjö, som hade förvånansvärt många hjortar. Bybor hade besökt de två resande gudarna och gett dem både mat och vin till deras ära. Som tack hade byborna bett de båda gudarna att döpa sjön de vilade vid. Eftersom de båda hade sett hjortar under hela sin resa och att detta ställe verkade vara deras tillhåll beslöt sig Oishi och Illya att sjön skulle döpas till Hjortsjön. Byborna tackade de båda gudarna för deras vistelse innan de båda var tvungna att fortsätta sitt sökande. Inte långt från byn de besökt hittade de snart det de sökte. Denna by, som de kallade för Skillingaryd, var en aning större än den förra och verkade inte ha några gamla damer alls, vilket fick dem att snabbt flyga ner för att inte skrämma upp folket som de gjort förra gången. De båda gudarna tog in sina vingar och tog på sig de dödligas kläder de fått som gåvor förut och gick sedan in i byn.
     Kyuurkshos son hade för femte gången gett sig ut från Demonriket för att undersöka denna nya värld tillsammans med sin kompanjon och dödlige vän Kyu.

       ”Du berättade att det fanns en by längre fram.” Började Sanningens gud att säga medan han gick genom de bevuxna växterna för att komma framåt.

       ”Min herre jag tror inte att det är vist att gå dit.”

Sai tittade på den dödliga med ett leende och svarade:

       ”Det är just därför jag vill dit.”

Efter ett ombyte, som Kyu hade varit så duktig med att ta med sig, gick de in i byn. Den odödliga blev genast förtjust i byn och frågade om allt som fanns där, vilket Kyu hjärtligt förklarade för sin mästare.

       ”Jag tänker inte bli någons fru!”

Den dödliga flickan såg ilsken ut och försökte komma loss från en gömd mans arm. Sai, som tyckte detta var fel, tog genast tag i mannens arm. Flickan var snart fri.

       ”Du borde vara vis min herre och göra som damen säger.” Sa Sai med arg röst. En stöt fick honom att släppa taget om mannen, med förundran tittade han på mannen som tagit av sig sin kåpa. Aldrig någonsin hade han möt en annan gud än sig själv.

       ”Min herre är du okej?”

 Kyu kom genast och drog honom åt sidan.

       ”Vad gör en anhängare från Himlavalvet här?”

Sai gav mannen en kritisk blick. Visst var mannen ståtlig och utstrålade klokhet, men något inom Sai sa att den här guden inte var någon att leka med.

       ”Förlåt min broder, han vet inte riktigt hur man handskas med dödliga ännu.”

En till halvt maskerad man hade kommit upp till dem. Kåpan över huvudet åkte snart av och Sai kunde känna hur hans hjärta tog ett extra slag. Framför ögonen på honom stod någon som var så vacker och de blåa ögonen tillsammans med det ljusa håret fick honom att känna sig en aning bortblåst.

       ”Ingen fara eller hur min herre? Ehm… Herre?”

Kyu tittade på sin herre som hade fått en lätt röd ton över hela ansiktet, vilket fick honom att oroa sig över sin herres hälsa.

       ”Hur visste du att vi var från Himlavalvet?”

Guden som utstrålade klokhet hade börjat tala.

       ”Låt oss gå.”

Sanningens gud vände sig snabbt om för att gå därifrån, men Illya tog ett tag om hans arm.

       ”Jag ställde en fråga fröken.”

  ”Fröken? Varför kallar du min herre för fröken för?” frågade Kyu medan han tittade på guden och började snabbt bearbeta situationen för att få sin herre långt bort från dessa två. Byborna tittade nyfiket på för det var inte ofta att de hade tre gudar på ett och samma ställe.

       ”Han visste det för att han är från Demonriket." Svarade flickan från förut som kommit fram igen och med de orden släppte Illya Sais arm.

       ”Demonriket? Men varför skulle en därifrån komma hit?”

Oishi tittade förundrat från flickan till dem som räddat henne, medan han sagt dem orden. Han hade känt något som drog honom till personen, som verkade komma från Demonriket, men vad det var visste han inte. Snart talade Sai.

       ”För att utforska.”

Svaret verkade få alla att slappna av och snart var alla i full gång att fråga dem om varför de var här och pressa på dem med saker. Kyu gjorde sitt bästa i att skydda sin herre. Timmar flög förbi medan de tre gudarna blev upp passade av byborna och det verkade som att tidens gud hittat det han sökte.

Idag var det verkligen en udda dag. Min och Kaeru-himes klass fick vara med i en reklamfilm för vår skola. Det kändes väldigt konstigt att man skulle få visas upp senare på en bioduk men livet kan ju vara så här ibland, då allt är som ovanligast.
   På måndag ska min klass till London på klassresa och jag hoppas på att jag kan få besöka Forbidden planet! Forbidden planet är en anime/manga/cosplay/science fiction bokhandel! När jag kommer  tillbaka ska jag nog köpa en Kuroshitsuji kortlek och Alios ring!



Men får se om jag har råd till det annars får det bli till nästa månad.

-Jin-sama.