goshujinsama

Om bara två arbetsdagar kommer jag äntligen att vara ledig! Har längtat efter det i sju dagar, då jag blev tvungen att jobba min lediga fredag förra veckan... Nio dagar i streck är verkligen jobbigt och nu har man blivit förkyld också!

Min plan att öva på op och end låtar inför Närcon sprack... Förkyldning gör så att jag inte kan sjunga, satt sig lite på stämbanden och så har jag blåsor i övre delen av munnen. Så SKÖNT är det.... :-(


-Jin-sama.

Om två och en halv vecka fyller jag år! Känns rätt så konstigt faktiskt att fylla år. Tack vare att jag fyller år vet jag att ca 1-2 veckor efter får jag veta om jag kommit in på högskolan och så blir jag ett år äldre. Harry Potter är också efter min födelsedag!

Idag på jobbet ritade jag lite djur-chibis och så fort jag orkar låna pappas skanner så ska jag lägga upp den A.A Blev SUPER nöjd med den!


-Jin-sama.

En riktigt söt serie som handlar om prinsessor och prinsar.

(Huvudpersonerna Fine & Rein är i mitten av bilden, blå & rosa)

Handling:

Sju kungariken tar hand om var sitt utav delarna i kungariket fushigi-boshi. Men deras sol (the blessing sun), som ger dem ljus, börjar dö och är beräknad att dö ut om ett år. Om detta händer kommer deras kungariken att falla i mörker. Fine och Rein, tvilling prinsessorna över solriket, får i uppdrag av prinsessan Grace att rädda kungarikerna och ger sig ut för att hjälpa människorna från den mörka magin som börjat leta sig fram, tack vare att the blessing sun håller på att dö ut.

-Jin-sama.

Cyklade till banken, närmsta är grannbyn skillingaryd. Det var kämpigt dit men jätte skönt tillbaka, hittade även smultron på vägen hem^^<3

(Mm... Smultron....)


Nu med pengar på kontot kan jag kanske beställa biljetter till närcon, allt hänger på om det finns sovsalar kvar eller inte....


-Jin-sama.

Inte kunde det vara fint väder idag inte och imorgon säger de att det ska regna hela dagen... Huh, vet inte om jag ska tycka att det känns skönt eller tråkigt eftersom jag jobbar... Och nu har jag sådan tur att min moped inte fungerar riktigt så min plan om att åka till banken och sätta in pengar känns rätt långt borta....

(Kaeru-hime som cosplayar en doktor MohahahaXD)

Längtar till nästa Sekai-ichi Hatsukoi avsnitt, vilket kanske är det sista för säsongen....


-Jin-sama.

Nu har avsnitt 11 kommit ut! Gud vad jag har längtat!!


(Lovu love <3)
-Jin-sama.

Bestämde mig snabbt för att titta på Hitta Nemo idag.

Älskar Hitta Nemo!
Fortsätt simma, fortsätt simma simma simma...

-Jin-sama.

...Och när man tänkte att det äntligen skulle bli fint väder resten av sommaren så börjar det regna...

(HAJIME! <3 <3 <3)

Imorgon börjar jag jobba och då är man inte ledig mer än en dag i veckan! Jag vet att det är lite ledigt men det håller ju bara på i en månad så jag tror jag överlever...

Och nu tänkte jag nämna lite cosplay. I helgen är det B.L.Y.Gcon, vilket jag inte kan gå på då jag jobbar och sedan vet jag om att närcon är i Augusti. Jag har faktisikt snart tre hela cosplayset men har inget konvent att gå på än med dem.

Cosplayset som jag har är:

Senri - Vampire knight (väntar dock på peruken)
Suigintou - Rozen maiden
Saber - Fate stay night
Nu när jag tänker efter så börjar alla jag ska cosplaya på med S. HahaXD

Ni som ska på konventen har det riktigt roligt!


-Jin-sama.

...Innan jag hann beställa biljetter tog dem slut...

Var jätte ledsen och tittade då på en massa resor utomlands men allt var för dyrt. Något som nu piggar upp mig är att det är cosplay-picknick imorgon med mangaklubben ^^<3 Yey!!! Och då är temat skoluniform och jag tror jag ska satsa på vampire knight dräkten, men inte hela utan bara delar av den!

(Bild från uppcon!)

-Jin-sama.

Sai skrek ut i smärta då nästa impuls gick genom honom. Sanningens gud visste att tiden snart var inne för honom att lämna jordens yta igen. Med tunga vinglande steg gick han mot tronen. Då Sais händer äntligen nådde dess kalla yta sjönk han ner på knä. Smärtan var outhärdlig. Om Sanningens gud hade fått välja skulle han redan varit död. Tyvärr var det inte han som bestämde. De trådar som höll i hans själ var Kekanonas, det var hon som avgjorde när och vart han skulle falla ihop och sedan dö. Han hatade sitt öde. Sai ville inget hellre än att slita ut det från sin själ och leva med att vara trasig. Tyvärr kunde han inte göra detta så länge Kekanona hade honom i sitt grepp. Ibland ville Sanningens gud fortsätta kämpa, kämpa emot det som fanns inom honom men det var alltid hans minnen som höll detta tillbaka. Oishi hatade honom, aldrig skulle de kunna gå tillbaka till det dem en gång haft. Sai började tänka på Yukito, Kekanonas son, som varit fängslad i över tusen århundraden. Hur han önskat att de kunde byta plats. Att vara fängslad och behålla sin smärta och mörker för sig själv var något som var Sais högsta önskan. Om Sanningens gud varit fängslad skulle inget av det här hänt, allt skulle fortsatt sin stila gång till jordens undergång. Plötsligt kände han hur någon drog i honom. Vassa naglar letade sig genom hans hår och det var ingen tvekan om vem det var.

   ”K… kekanona…” Fick Sai fram genom de smärtor som for genom honom. Tårar sipprade sig ut även om det inte var meningen att de ens skulle finnas där. Kekanona betraktade honom med äcklad min men log snart.

   ”Förlåt att jag lämnade dig men jag var tvungen att hälsa på mina kära bröder.” Kekanona hade nu fört Sai in i hennes famn, Sai kunde inte motstå henne. Hon började lätt stryka handen om hans hår. ”Du vet att jag alltid kommer att vara på din sida eller hur?” Sai kunde inte tala, kraften hade försvunnit ur honom, han enbart nickade. Det var då, då Sai försvann bortåt i dvalan, som Kekanona visade sitt sanna ondskefulla jag. Håret flöt i luften svart som natten och ansiktsdragen var så pass omänskliga att ingen skulle ana den vackra kvinnan man nyss sätt. Bara ett rött sken var vad man såg från hennes annars svarta blick.


Oishi hade inte hunnit reagera innan Sori försvunnit därifrån. Vad hade hon försökt säga honom? Det fanns inget val i deras öden, han hade varit tvungen att göra sin förtrollning ogjord. Oishi mindes Sai, mindes alla deras samtal. Hur han önskade att han kunde gå tillbaka. Bara genom att minnas deras första kyss fick honom att rysa av lust. Om Hoppets gud ändå hade vetat detta tidigare så kanske, kanske skulle det sett annorlunda ut idag. För att tänka på annat började han leta efter de andra. Efter allt Hoppets gud sett var han inte riktigt säker på om han någonsin skulle få möta någon som han kände. En plötslig rörelse fick honom att se åt sin sida. Oishi hade hittat sin väg till den förlorade trädgården. Här fanns allt som blivit förlorat. Dockor, ringar, kläder och själar hemsökte den vackert utsmyckade trädgården bland alla rosor som prydde den. Det första han såg var en sprucken porslin docka. Den såg på honom med sitt enda blåa öga. Det lockiga håret var vått och kletigt vilket fick Oishi att tveka i att ta i den. Det var något som inte stämde. Ett skratt ekade till runt omkring honom vilket fick hans hjärta att skena iväg. Skriket hade kommit ifrån dockan, dess annars stängda mun skrek mot honom. Oishi tog ett steg bakåt innan han vände sig om och sprang.

Sista dagen sedan är det skolavslutning! Känns helt overkligt, om några månader flyttar man hemifrån och sedan börjar man på högskola. Och det konstigaste är att jag inte riktigt fattat det än... -.-

Senare idag (eftersom det är mitt i natten) ska jag städa huset, plocka undan saker och sedan dra till skolan för att öva på låtarna jag ska sjunga på skolavlutningen. Ja, precis som det står ska jag sjunga på skolavslutningen! Kan knappt fatta varför! Men är något som jag alltid gillat och vill visa alla att jag KAN!

Ska sjunga "I will remember you" av Sarah mclachlan och "Himlen är så oskyldigt blå" av per gessle!


-Jin-sama.

(Eftersom jag åker bort tänkte jag att jag lägger ut på myten så att ni åtminstonde har något att läsa! ska nog lägga ut en till... men vi får se!)

Sori kände plötsligt för att stanna. Hennes hjärta dunkade vilt men det var inte för det hon hela tiden såg utan något annat. Återigen kallade någon på henne, men vem det var visste hon inte. Innerst inne visste hon säkert vem det var men kunde inte komma på vem. Kärlekens gud vela veta vem det var och varför personen kallade på henne men hur skulle hon få reda på det? Hon hade tänkt fråga sin broder Oishi men efter vad hon sett var hon inte riktigt säker på om hon någonsin skulle kunna fråga honom.

   ”Vad vill du mig?” frågade hon sig högt och såg sig omkring och hoppades på att se någon eller något som kunde tala om för henne svaret på hennes fråga. Plötsligt hörde hon steg. Kärlekens gud såg bakåt och möttes utav totalt mörker.

Oishi kände på sig att något hade kommit ut ur tunnel som ledde ner till underjorden och hade därför skyndat sig tillbaka. Han hoppades innerst inne att inget hade hänt hans syster.

   ”Sori! Sori kan du höra mig!” Skrek Hoppets gud medan han sprang genom den blodiga gatan. Känslan av att hon var i närheten blev allt större ju längre bortåt han färdades och då han tycktes utskilja henne skrek han allt högre:

   ”Sori jag är här! Sori!” Oishis skrik var till ingen nytta, hon kunde dock inte höra då hon var fast i mörkret som omringat henne. Hon kämpade att komma ut men hennes krafter var svaga efter den ansträngda flygturen hon gjort för att komma hit. Soris älskade broder närmade sig och det gjorde att hennes hjärta fylldes av glädje. Även om hon inte kunde utskilja honom genom skuggorna som var runt henne visste hon att han var sig lik. Hoppets gud skulle alltid vara lika tapper och alltid ha lösningar till alla problem. Han skulle lyssna på henne, lyssna på det hon hade att säga.

   ”Sori!” Då Kärlekens gud upptäckte sin broders desperata men chockade skrik visste hon att hon kanske hade kommit försent. Inom loppet av ett par sekunder släpptes hon ur skuggornas klor och kämpade sig att hålla sig uppe.

   ”Sori är det verkligen du? Känns det bättre?” Hoppets gud ställde så många frågor att Sori inte kunde följa dem alla.

   ”Oishi lyssna på mig, du kan fortfarande rädda Sai. Det finns ett sätt!” Hårt höll hon om sin brors armar och hoppades att han skulle lyssna på henne. Den mörka auran som tycktes forma sig över Oishis blick då Sori nämnde Sais namn fick henne att bli orolig. ”Oishi du måste lyssna, du är den enda som kan hjälpa mig!”

   ”Sori.” Då Kärlekens guds högst älskade broder sa hennes namn samtidigt som han la händerna på hennes axlar förstod hon att han gett upp. Tårar ville leta sig ut men hon höll dem inne, hon kunde inte acceptera det!

    ”Nej, jag vill inte höra det!” Med dem orden slet hon sig ut ur sin broders famn och flög från platsen.

  
Sori flög så länge hennes hjärta orkade. Molnen lättade hennes hjärta med deras friska luft och de svalkande vindarna lugnade också hennes tankar.

   ”Sori vänta!” En välbekant röst fick henne att vrida tillbaks huvudet. Hon möttes utav sin bror Reo.

   ”Reo!” Kärlekens gud behövde inte längre hålla inne de känslor som förvirrade henne. Hon omfamnade honom i luften, deras vingar flaxade och snuddade lätt vid varandra. ”Reo det är förfärligt, han vill inte lyssna! Han har fallit in i Kekanonas klor!” Medan hon skrek ut med tårar rinnande försökte hennes broder Reo att lugna henne genom att klappa henne lätt på huvudet.

   ”Sori…” Reo betraktade henne länge innan han fortsatte. Deras vingar slog sakta. ”Oishi har gjort sitt val och hur mycket du än vill få dem tillsammans så måste du inse att alla inte får ett lyckligt slut.” Reo var allvarlig i det han sa och det märktes då hans isblåa blick blev mörkare.

   ”Deras öde kan fortfarande ändras! Det finns en annan väg!” Sori ville med hela sitt hjärta förändra ödet som låg över sin broder och hans älskade men hur visste hon ännu inte.