En myt. ur kapitel 1. fortsättningen del 2
Dagar passerade och Sai gick oftare till byn för att träffa Oishi, som fick honom att känna sig som han gjorde. Den dödliga Kyu var orolig men för att inte guden Kyuurksho skulle få reda på något fick Kyu stå ut med att spela sin herre, vilket fungerade utmärkt pga. att de var nästan lika som bär.
”Så du är här igen.” Oishi vände sig om och såg på Sai.
”Gör det något?”
”Nej, det gör inget.”
Sai gick fram till Oishi som satt lugnt och stilla och beundrade utsikten från stenen han satt på. Med många känslor i sitt hjärta satte han sig bredvid Oishi. Illya, som hade börjat sin plan, var redan på gång med att ge sig av med sin brud. De båda gudarna satt tysta bredvid varandra. Snart började den ena av dem att tala:
”När ger du dig iväg?”
Oishi tittade på Sanningens gud som satt bredvid honom. En röd ton fanns över hela Sais ansikte och det verkade som om han själv inte märkt något. Känslor hade möjligtvis börjat bildas i Oishis hjärta för denne som var hans folks svurna fiende, men vad han skulle göra med dessa visste han inte.
”När min yngre bror ber mig om det.”
Tystnaden la sig över dem tills Sai reste sig upp.
”Då var det dags för mig att gå.”
”Vänta!”
Förvånad över Oishis reaktion tittade han bakåt.
”Om jag inte går nu så märker min far att jag är borta.” Sais svar var nästan som en viskning, han ville inte ge sig av utan var tvungen.
”Innan du går, kan du lyssna på det jag tänker säga?”
Guden nickade och satte sig åter igen på sin plats bredvid Oishi.
”Jag vet inte när eller varför, men jag har en stor begäran att göra dig till min.” Då Hoppets gud uttalade dessa ord kände Sanningens gud hur han inte längre kunde hålla sina känslor inne, han var tvungen att säga som det var.
”Jag känner detsamma.”
Chockad över svaret och kyssen, som snart kom, blev det inga ord över än ett vi ses igen innan den ena av gudarna återvände till sitt rike. Men ingen av dem kunde veta om de följder som skulle komma.
Det tog inte lång tid innan Kyuurksho och Saitchi fick reda på vad deras söner höll på med, tack vare Illyas upplysningar. För att det inte skulle upprepas stängde Kyuurksho porten ner till Demonriket och förbjöd alla i hans rike att lämna det. Vatten täckte öppningen och utanför satte han det hemska monstret, till hälften man till hälften sjöodjur, Akrwia. Akrwia, som var ett förfärligt monster, bar en mask för att skydda sitt ansikte från solens strålar som ibland trängde ner till hennes djupa mörker och hennes svarta dödliga hår var som tentakler och kunde lätt döda den som ens vågade komma i närheten av porten.
Sai som blivit förtvivlad över sin fars oförståelse hade mångtal gånger försökt förklara för honom hur det låg till, men han ville inte lyssna. Månader gick och allt färre demoner började existera i Demonriket tack vare att de försökt komma ut från detta fängelse och Kyu, gudens enda vän, hade blivit utkastad. Med många skuldkänslor beslutade sig guden för det enda rätta. När solen ännu inte hade gått upp i deras mörka värld gick han till porten som ledde ut och sa till Akrwia:
”Låter du mig passera ger jag dig min gudomlighet.”
”Och hur har du tänkt ge mig den?”
Guden svingade lätt med händerna och ett pergament rulle dök upp från ingenstans med ett kontrakt skrivet på.
”Med detta.
Akrwia tittade intresserat på pappret som kunde befria henne från hennes fångenskap och beslöt sig för att lita på guden. Med några lätta simtag var de båda uppe vid ytan.
”Och nu ge mig det du lovade.”
Guden gav monstret en sorgsen blick innan all hans odödlighet överfördes till Akrwia som genast började tjuta av smärta.
”Vad har du gjort?! Vad gör du med mig?!” Akrwias hud verkade lösas upp och droppa ner i sjön som täckte gången till Demonriket.
”Jag gav dig bara det du ville ha, min odödlighet.”
De sista skrikande tjuten hördes snart i det bubblande vattnet. Smärta gick genom den dödliga guden när en av de giftiga tentaklerna träffade honom innan Akrwia löstes upp i små bubblor. Dock visste han att monstret skulle få leva vidare i all oändlighet, men bara inte i fysisk form. Med de krafter som han hade kvar rörde han sig sakta mot byn.
Den dödliga, men tappre Kyu, såg sig oroligt omkring. Inget hade varit sig likt sedan demonrikets härskare beslutat sig för att stänga porten. Folk i byn hade blivit sjuka en efter en av olika sorters sjukdomar och de skylde alla på den gud som kommit och besökt dem från Demonriket, Sai. Ett rasslande från buskarna han gick förbi fick honom att hoppa till och den som kom ut fick honom att nästan svimma av chock.
”Min herre!”
”Kyu, jag…”
”Min herre!”
Kyu tog snabbt tag i den fallande guden och märkte att något var riktigt fel. Veckor gick innan den nu mera dödliga guden var fullt frisk och Kyu visste inte riktigt hur han skulle tala om för honom om Oishis nya status samt olycka, men bestämde sig snart för att bara säga så som det var.
”Min herre medan ni inte kunde komma tillbaka så beslutades det i Himlavalvet att Oishi skulle gifta sig med en av vattenfolket.”
Kyu kunde se hur sin herres ansikte blev sorgset.
”Jag borde ha anat det.”
Var det enda hans herre svarade.
”Det är inte allt…”
Hans herre tittade på honom med en sådan blick att det nästan krossade honom att berätta den sista nyheten.
”Det verkar som att han förlorat sin förmåga att vakna efter att han försökt komma och hämta dig.”
”Han… Du skojar, det kan inte vara sant! Han skulle aldrig, en gud kan inte…” Kyu kunde bara se på hur hans herre blev allt mer och mer sorgsen.
”Men det är så det ligger till, jag är ledsen för att behöva ge dig enbart sorgsna nyheter.”
Kyu kunde bara se på medan hans herre grät, men lämnade snart rummet för att slippa se det han låtit ske.
