goshujinsama

Allt började med att Kaeru-hime och jag pratade om cosplay och slutade med att jag blev galen....

 
Sasuke blev inte alls lika bra som Naruto men men...


Yaoi-nörd som jag är kunde inte detta undkommas...


Sne och allt!!!!!!!! Men något positivt är att jag la till de där strecken efteråt... -_- Jag får fan öva på att rita bättre...

Jag hade alltid älskat snön. Snön var en del av mig. Den som alltid föll så vackert under jullovet och som sedan försvann så fort man rörde vid de fallande flingorna. Jag stannade upp. Något hade fått mig att stanna. Jag vände mig om, någon förföljde mig. Hjärtat bultade i takt med stegen som närmade sig. Det första jag såg var blodet som droppade ner mot marken och formade den vackra vita snön röd. Jag var utom synhåll från staden. Man kunde på avstånd höra sireners tjutande. Det andra jag såg var det mörka håret. Så mörkt att det nästan höll på att försvinna in i mörkret som omgav skogen. Det slog mig inte förens långt senare att det inte var personens blod som droppade ner mot marken utan någon annans.

   ”Vem är du?” Frågan hittade ut själv och det skrämde mig. Personen skrämde mig! Hur skulle någon kunna gå omkring så lätt klädd om vintern? Då personen såg upp mot mig, där personen stod flera meter ifrån mig, kände jag hur en ilning for genom kroppen. De blodröda ögonen fick mig att darra av rädsla. Vad var det jag såg? En kille klädd i blod? Plötsligt sträckte han handen mot mig som en gest att hjälpa honom. Rädslan höll mig, skulle jag våga ta i honom? Jag närmade mig honom sakta. Mina vita handskar färgades snabbt röda av blodet som täckte han kropp. Även min jacka då han höll om mig. Jag kunde känna hans andetag vid min nacke. Kände hans kalla, blöta kropp genom min jacka. Hans hand som vilade i min verkade vilja bryta den. Det gjorde ont. Smärtan var nästan olidlig. Varför hade jag gått fram till honom? Hans läppar la sig mot min nacke, mitt hjärta pulserade i hög takt. Vad tänkte han göra? Jag kände något hårt och vasst lägga sig mot nacken men de drogs sedan undan. Han slutade trycka hårt om min hand och såg nu upp mot mig. Killen la sin andra hand mot min kind och log innan han föll ihop i mina armar.

      Aldrig hade jag varit med om något sådant här tidigare. Aldrig någonsin hade jag haft en kille inne i mitt lilla hem. Inte mindre i min säng. Det hade varit besvärligt att bära honom hela vägen utan att bli sedd av andra. Tur nog var det sent så ingen vågade sig ut om natten. Rykten spred sig väldigt snabbt i den by jag levde i och tack vare ryktena var det få som vågade sig ut, då nattens mörker hade lagt sig. Jag betraktade honom. Han hade vackra mjuka drag vilket fick mig att tänka på snön som jag älskade så innerligt. Utan att jag märkt det själv hade jag närmat mig honom. Jag var nu vid sängkanten med huvudet i jämnhöjd med hans, då jag satt ner på knä. Min hand strök varsamt hans hår och jag… Jag stannade upp i rörelsen, hade jag tänkt kyssa honom?! Jag drog mig snabbt undan och sprang in på toaletten. Där satte jag mig ner på toan och kände mig förvirrad. Aldrig hade jag betet mig som jag nyss gjort. Vad var det med mig? Jag såg in i spegeln, följde de mörka dragen som talade om sanningen. De påminde mig alltför väl om en tid som jag ville glömma. Jag såg bort från spegeln och kände hur jag behövde en dusch. Både hans och mina kläder hade jag slängt i tvätten. Jag steg in i duschen och kände hur det varma vattnet följde min kropp. Jag tänkte på killen. Han hade inte haft några sår då jag blivit tvungen att både ta av honom kläderna och sedan tvätta av honom. Bara minnet utav hans kropp fick mig att bli varm.  Nej, jag fick inte tänka på det! Då jag steg ur duschen hörde jag hur något rörde sig inne i mitt vardagsrum. Hade han vaknat? Snabbt tog jag på mig kläderna och steg ut i det mörka rummet. Hade rummet varit så här mörkt innan? Jag tog ett steg till och tryckte på ljusknappen utan att något hände. Det var tillräckligt mörkt för mig att inte se något, någon hade dragit för persiennerna. Månen hade varit full inatt vilket tydde på att det inte kunde vara så mörkt som det var i rummet. Bara ljuset från badrummet hjälpte mig att se. Plötsligt försvann även ljuset från badrummet. Jag kände mig iakttagen och hur någon stod bredvid mig men när jag äntligen vågade känna efter fanns det ingen där. Jag ville tro på att det var killen som var i rummet men det kändes fel.

      ”Kom fram, jag vet att du är här.” Jag var nervös och hade panik. Jag gillade inte att känna det jag kände, jagad. Plötsligt låg ett par händer mot mina axlar. Jag kunde inte röra mig. Jag hade frusit fast.  Jag kände snart hur hår kittlade mig vid nacken och andetagen som rörde mig.

     ”Varför tog du hem mig, människa?” Människa? Jag kände hur rädslan växte.

    ”Vem är du?” Han drog sig undan, vilket fick mig att känna mig lättad. Plötsligt kände jag hur han tog tag i mig och slängde mig på sängen. Hans ögon lyste i mörkret, lysta djupt röda då han var över mig.

     ”Varför tog du hem mig!” Hans ilska skrämde mig. Vad skulle jag säga? Vad kunde jag säga? Jag hade inget direkt svar.

     ”Jag… Jag…”

    ”Svara mig, människa! Varför tog du hit mig?!”

     ”Vad kunde jag göra? Du svimmade på mig…” Jag såg bort från hans blick. Jag hoppades att mitt svar räckte. Han skrämde mig! En hand började leka med mitt hår. Jag såg åter upp mot honom och märkte hur nära han var. Rädslan fanns fortfarande där.

     ”Jag vill att du släpper ut mig.” Hans röst var mjuk. Det fick mig att slappna av.

    ”Det är bara att öppna dörren.” Svarade jag men det fick honom att bara bli arg igen.

     ”Det är inte alls bara att öppna dörren! Du måste släppa ut mig!” Hans blick var fylld av något, om jag bara visste vad.

     ”Om du låter mig gå till dörren kan jag släppa ut dig.” Vad kunde jag göra, han kunde tydligen inte göra det själv. Han flyttade på sig och jag satte mig upp. Jag tog ett djupt andetag innan jag ställde mig upp. Det var verkligen en konstig natt.

     ”Vänta!” Han tog tag i min hand. Jag såg bakåt, allt jag kunde se var hans röda ögon.”Tänd inte ljuset.”

     ”Varför får jag inte…”

    ”Fråga inte gör det bara inte! Öppna fönstret.” Han släppte min hand och jag gick lydigt mot fönstret och drog upp persiennerna innan jag öppnade fönstret. I samma sekund som fönstret öppnades kastade han sig ut genom det. Jag skrek till. Min lägenhet låg på femte våningen så det var långt ner till marken. Men i samma sekund som han föll neråt försvann han som en mörk skugga bortåt. Mitt hjärta bultade i snabb takt då jag stängde fönstret.

     Jag vaknade nästa dag för att gå och shoppa julklappar. Julafton var om några få dagar så det var dags att köpa de sista presenterna. Då jag gick ut var den snötäckta himlen från igår borta. Killen hade aldrig kommit tillbaka efter att han försvunnit. Han fanns i mina tankar under hela shoppingen. Vad gjorde han nu? Vart fanns han? Vem hade han varit? Jag gick hemåt efter ett kort stopp på Ica.  Snön föll när jag närmade mig min lägenhet. Jag stannade till vid övergångsstället för att titta på snöflingorna. Himlen var åter täckt med de gråa molnen och solen kunde inte nå mig med sina varma strålar. Tillslut efter några korta sekunder gick jag över övergångsstället för att bege mig hemåt. Plötsligt kände jag hur någon drog mig tillbaka från övergångsstället till trottoaren, jag hade inte hunnit gå mer än en halvmeter.

     ”Vad håller du på med!” Jag var trött på att folk alltid skulle ta i mig. Jag slog undan handen som höll om min arm och vände mig bakåt. Jag blev chockad. ”Du…” Jag tystnade. Hans röda blick fick mig att tystna.

     ”Jag har letat efter dig. Jag vill att du släpper in mig.” Vem trodde han att han var?! Först skäller han på mig och försvinner och sedan kommer han tillbaka och vill bo med mig?!

     ”Varför skulle jag göra det?” Jag tog ett steg bakåt, tillbaka mot övergångsstället, redo att springa för livet. Mitt hjärta bultade tredubbelt från det normala. Han närmade sig mig, han stod nu så nära att vi skulle kunna röra varandra utan att göra något.

     ”För att du är min.” Då jag märkte att hans hand var på väg att ta i min arm vände jag mig om och sprang så fort jag kunde mot lägenheten. Vem var han? Vad ville han mig? Vad menade han med att jag var hans? Plötsligt stod han där på andra sidan övergångsstället med armarna öppna, precis som om han ville säga ’kom till mig’. Jag stannade, jag vägrade springa in i hans armar. Hela jag skrek ut att han var farlig. Hur hade han kunnat hinna före mig till andra sidan? ”Se så, kom till mig. Du vet att du vill.” Blicken drog mig in. Jag kände hur mina fötter tog ett steg efter det andra. Rädslan for genom mig. Jag ville inte. JAG VILLE INTE! Då jag nått fram till honom lät jag honom ta min hand och föra mig nära. Jag skakade. ”Var inte rädd, jag ska inte skada dig. Släpp bara in mig.” Jag kände hur snön föll mot mitt ansikte då jag såg upp mot hans ansikte. Han menade det. Blicken talade om det. Men ändå kunde jag inte låta honom komma in, vad skulle han göra om jag gjorde det?

     ”Nej.” Det var det första jag sa men inte det sista. Hans blick ändrades till raseri, ingen medkänsla fanns där.

     ”Du ska släppa in mig! Jag vet att du vill!” Jag såg ner.

    ”Jag vill inte. Du skrämmer mig.” Det var då han släppte taget om mig. Kylan som omringade mig fick mig att frysa. Han såg sårad ut. Jag ville öppna munnen att säga något men jag höll det tillbaka. Om jag sa något skulle jag släppa in honom och jag kunde inte. Inom några sekunder försvann han, ingen rök och inget springande. Han helt enkelt bara försvunnit.

     Några dagar senare befann jag i att packa. Jag hade fått en ny position i en stad långt bort. Julafton hade flugit förbi. Jag kände mig tom. Jag packade ner det sista och såg sedan ut genom fönstret. Killen hade aldrig kommit tillbaka efter det som hänt. Snön hade upphört att falla den dagen. Jag förstod inte på det själv varför jag brydde mig om honom men… Jag såg bort mot en kartong, där låg hans kläder dem jag tvättat. Jag kunde inte glömma honom. Hade han haft rätt? Var jag hans? Jag hade tänkt röra vid hans kläder men avstod. Istället tog jag på mig ytterkläderna och gick ut. Det var fortfarande kallt ute men snön vägrade att falla. Jag fortsatte bort mot skogen, där jag först mött honom. På julafton hade jag fått reda på att en tjej i min egen ålder hade hittat en annan tjej död i skogen, samma dag jag träffat killen. Tjejen som hittat den döda hade sedan också försvunnit i samma veva som en ny hittats död. Det var ryktet som gick runt. Det fanns någon som gick runt om kvällarna och nätterna och dödade tjejer. Polisen hade inte hittat personen som låg bakom det utan bara fler kroppar. Jag stannade upp. Jag hade kommit tillbaka till stigen där vi först mötts. Plötsligt hörde jag steg. De var lätta. Snön började falla. Jag vände mig inte om utan väntade, väntade in personen.

     ”Vad var ditt namn? Jag fick aldrig veta det.” Jag kände hur armar la sig runt mig och huvudet som las mot min nacke. Han viskade det innan han bad mig om samma sak som innan.

     ”Mm… Jag släpper in dig.” Nu förstod jag, jag var hans.

Copyright: J.Hofer.

-Jin-sama.

Okej låt mig bara säga en sak... Min hämnd blev mer rolig för mig själv än någon hämnd på någon-.- Aja åtminstone är den rolig!

Allt började med att Kaeru-hime fick ett samtal....

En kort stund därefter öppnar Kaeru-hime mailet hon fått.... men det innehåller bara några få bilder... texten finns inte där...



Och det var allt som fanns i mailet....

-Jin-sama.

THE SAD TRUTH

I remember the sad moments,
The moments that you forgot,
We are no longer apart,
Still I see that you don't remember,
Remember what we did and said,
You're near but still far away,
Why did this happen?
Was it I who did this?
No answer is there but the truth,
The truth tell us why,
It tell us when,
It tell us all the things we need to hear,
Feeling depressed,
Keeping my feelings for myself,
I try to forget but cannot,
I need you near,
You need the truth,
Maybe I will tell you,
Telling will be hard,
The truth is the only thing left



-Jin-sama.

Not lonely,
Not happy,
Just feeling sad,
I don't know what will happen,
It hurts inside,
What if,
It's on my mind,
I can't feel yet I do,
It hurts,
I can't stand the look you give me,
you're sad and so am I,
nobody is happy,
we all are sad.



I hope for a happy day,
the day we forget,
But will that time come?,
I remember our happy time,
yet here we are,
trapt in darkness,
we don't know the future,
maybe we will end up separating,
What can I do?,
What can anybody do?,
Nothing,
we can just wait,
wait for something good to happen,
but will God show himself?

-Jin-sama.

(Sorry att jag inte lagt ut på länge men hade totalt glömt bort det! Men också för att jag inte hade skrivit så mycket mer sedan sist.... OoO Men här kommer forsättningen!)

Illya hade insett en sak efter att demonerna invaderat deras hem. Han var tvungen att hitta sin äldre broder och tala om för honom vad demonerna sagt till gudarna innan demonerna hade brutalt dödat dem. Illya hade bara haft tur då han lyckats komma undan demonerna. Det hade varit Heligia som räddat honom. Hon hade kastat sig mellan demonerna och Illya medan hon uttalat en förflyttningsformel. Det enda som Illya tycktes minnas var hur Heligia lagt sina läppar mot hans innan han förflyttats till en grotta längre bort. Aldrig hade han känt sig så förnedrad som han gjorde nu. Allt var demonernas fel. Om dem aldrig kommit skulle aldrig hans mänskliga fru dött och inte heller skulle han känna sig så olycklig som han gjorde nu. Om Heligia var död var det hans fel och han skulle vara tvungen att leva med det. Tidens gud gillade det inte alls, han ansåg att det hade varit onödigt för Heligia att offra sig så som hon gjort. Han hade kunnat klara av det själv. Illya fortsatte klättra sig neråt, från grottan som låg flera hundra meter upp, för att kunna hitta sin broder. Illya började fundera på vad som hänt resten av gudarna, hade dem verkligen dött? Fast Illya visste bättre. Dem kunde inte ha dött, det skulle behövas mer än några demoner för att döda hans far, farbror och Misshwa. Vinden drog i honom och han kunde på avstånd utskilja små svarta prickar som växte i storlek. Verkar som om dem hittat mig... Varför var hon tvungen till att skicka mig till en utav grottorna! Hon borde vetat bättre! Tänkte Illya ilsket och började fundera på hur han skulle lyckats komma ner. Visst kunde han använda sina krafter till att stoppa tiden för att hinna ner innan varelserna hann dit men något sa honom att han inte skulle kunna klara göra det. Smärtan var outhärdig, hans muskler värkte och hans vackra klädsel var för länge sedan förstörd. I denna stund började han klandra sin broder för att han någonsin fallit för Sanningens gud. Varför hade Illya inte stoppat det tidigare? Illya svor högt då små stenar började falla ner mot honom. Då Illya äntligen tittade tillbaka mot prickarna kunde han avgöra att det inte dröjde mer än ett par minuter innan de skulle vara framme. Hur han hatade ödet för att det gjort något sådant här mot honom. När han väl hittar personen som besitter ödet skulle Illya mörda honom, det var en sak som var klar.

-Jin-sama.

Var uttråkad och tog därför fram en av bilderna jag hade sparat från google och gjorde om^^<3



Tog med alla karaktärer som jag själv skapat under de senaste tre åren. + mig själv>.<

-Jin-sama.

Sai skrek ut i smärta då nästa impuls gick genom honom. Sanningens gud visste att tiden snart var inne för honom att lämna jordens yta igen. Med tunga vinglande steg gick han mot tronen. Då Sais händer äntligen nådde dess kalla yta sjönk han ner på knä. Smärtan var outhärdlig. Om Sanningens gud hade fått välja skulle han redan varit död. Tyvärr var det inte han som bestämde. De trådar som höll i hans själ var Kekanonas, det var hon som avgjorde när och vart han skulle falla ihop och sedan dö. Han hatade sitt öde. Sai ville inget hellre än att slita ut det från sin själ och leva med att vara trasig. Tyvärr kunde han inte göra detta så länge Kekanona hade honom i sitt grepp. Ibland ville Sanningens gud fortsätta kämpa, kämpa emot det som fanns inom honom men det var alltid hans minnen som höll detta tillbaka. Oishi hatade honom, aldrig skulle de kunna gå tillbaka till det dem en gång haft. Sai började tänka på Yukito, Kekanonas son, som varit fängslad i över tusen århundraden. Hur han önskat att de kunde byta plats. Att vara fängslad och behålla sin smärta och mörker för sig själv var något som var Sais högsta önskan. Om Sanningens gud varit fängslad skulle inget av det här hänt, allt skulle fortsatt sin stila gång till jordens undergång. Plötsligt kände han hur någon drog i honom. Vassa naglar letade sig genom hans hår och det var ingen tvekan om vem det var.

   ”K… kekanona…” Fick Sai fram genom de smärtor som for genom honom. Tårar sipprade sig ut även om det inte var meningen att de ens skulle finnas där. Kekanona betraktade honom med äcklad min men log snart.

   ”Förlåt att jag lämnade dig men jag var tvungen att hälsa på mina kära bröder.” Kekanona hade nu fört Sai in i hennes famn, Sai kunde inte motstå henne. Hon började lätt stryka handen om hans hår. ”Du vet att jag alltid kommer att vara på din sida eller hur?” Sai kunde inte tala, kraften hade försvunnit ur honom, han enbart nickade. Det var då, då Sai försvann bortåt i dvalan, som Kekanona visade sitt sanna ondskefulla jag. Håret flöt i luften svart som natten och ansiktsdragen var så pass omänskliga att ingen skulle ana den vackra kvinnan man nyss sätt. Bara ett rött sken var vad man såg från hennes annars svarta blick.


Oishi hade inte hunnit reagera innan Sori försvunnit därifrån. Vad hade hon försökt säga honom? Det fanns inget val i deras öden, han hade varit tvungen att göra sin förtrollning ogjord. Oishi mindes Sai, mindes alla deras samtal. Hur han önskade att han kunde gå tillbaka. Bara genom att minnas deras första kyss fick honom att rysa av lust. Om Hoppets gud ändå hade vetat detta tidigare så kanske, kanske skulle det sett annorlunda ut idag. För att tänka på annat började han leta efter de andra. Efter allt Hoppets gud sett var han inte riktigt säker på om han någonsin skulle få möta någon som han kände. En plötslig rörelse fick honom att se åt sin sida. Oishi hade hittat sin väg till den förlorade trädgården. Här fanns allt som blivit förlorat. Dockor, ringar, kläder och själar hemsökte den vackert utsmyckade trädgården bland alla rosor som prydde den. Det första han såg var en sprucken porslin docka. Den såg på honom med sitt enda blåa öga. Det lockiga håret var vått och kletigt vilket fick Oishi att tveka i att ta i den. Det var något som inte stämde. Ett skratt ekade till runt omkring honom vilket fick hans hjärta att skena iväg. Skriket hade kommit ifrån dockan, dess annars stängda mun skrek mot honom. Oishi tog ett steg bakåt innan han vände sig om och sprang.

(Eftersom jag åker bort tänkte jag att jag lägger ut på myten så att ni åtminstonde har något att läsa! ska nog lägga ut en till... men vi får se!)

Sori kände plötsligt för att stanna. Hennes hjärta dunkade vilt men det var inte för det hon hela tiden såg utan något annat. Återigen kallade någon på henne, men vem det var visste hon inte. Innerst inne visste hon säkert vem det var men kunde inte komma på vem. Kärlekens gud vela veta vem det var och varför personen kallade på henne men hur skulle hon få reda på det? Hon hade tänkt fråga sin broder Oishi men efter vad hon sett var hon inte riktigt säker på om hon någonsin skulle kunna fråga honom.

   ”Vad vill du mig?” frågade hon sig högt och såg sig omkring och hoppades på att se någon eller något som kunde tala om för henne svaret på hennes fråga. Plötsligt hörde hon steg. Kärlekens gud såg bakåt och möttes utav totalt mörker.

Oishi kände på sig att något hade kommit ut ur tunnel som ledde ner till underjorden och hade därför skyndat sig tillbaka. Han hoppades innerst inne att inget hade hänt hans syster.

   ”Sori! Sori kan du höra mig!” Skrek Hoppets gud medan han sprang genom den blodiga gatan. Känslan av att hon var i närheten blev allt större ju längre bortåt han färdades och då han tycktes utskilja henne skrek han allt högre:

   ”Sori jag är här! Sori!” Oishis skrik var till ingen nytta, hon kunde dock inte höra då hon var fast i mörkret som omringat henne. Hon kämpade att komma ut men hennes krafter var svaga efter den ansträngda flygturen hon gjort för att komma hit. Soris älskade broder närmade sig och det gjorde att hennes hjärta fylldes av glädje. Även om hon inte kunde utskilja honom genom skuggorna som var runt henne visste hon att han var sig lik. Hoppets gud skulle alltid vara lika tapper och alltid ha lösningar till alla problem. Han skulle lyssna på henne, lyssna på det hon hade att säga.

   ”Sori!” Då Kärlekens gud upptäckte sin broders desperata men chockade skrik visste hon att hon kanske hade kommit försent. Inom loppet av ett par sekunder släpptes hon ur skuggornas klor och kämpade sig att hålla sig uppe.

   ”Sori är det verkligen du? Känns det bättre?” Hoppets gud ställde så många frågor att Sori inte kunde följa dem alla.

   ”Oishi lyssna på mig, du kan fortfarande rädda Sai. Det finns ett sätt!” Hårt höll hon om sin brors armar och hoppades att han skulle lyssna på henne. Den mörka auran som tycktes forma sig över Oishis blick då Sori nämnde Sais namn fick henne att bli orolig. ”Oishi du måste lyssna, du är den enda som kan hjälpa mig!”

   ”Sori.” Då Kärlekens guds högst älskade broder sa hennes namn samtidigt som han la händerna på hennes axlar förstod hon att han gett upp. Tårar ville leta sig ut men hon höll dem inne, hon kunde inte acceptera det!

    ”Nej, jag vill inte höra det!” Med dem orden slet hon sig ut ur sin broders famn och flög från platsen.

  
Sori flög så länge hennes hjärta orkade. Molnen lättade hennes hjärta med deras friska luft och de svalkande vindarna lugnade också hennes tankar.

   ”Sori vänta!” En välbekant röst fick henne att vrida tillbaks huvudet. Hon möttes utav sin bror Reo.

   ”Reo!” Kärlekens gud behövde inte längre hålla inne de känslor som förvirrade henne. Hon omfamnade honom i luften, deras vingar flaxade och snuddade lätt vid varandra. ”Reo det är förfärligt, han vill inte lyssna! Han har fallit in i Kekanonas klor!” Medan hon skrek ut med tårar rinnande försökte hennes broder Reo att lugna henne genom att klappa henne lätt på huvudet.

   ”Sori…” Reo betraktade henne länge innan han fortsatte. Deras vingar slog sakta. ”Oishi har gjort sitt val och hur mycket du än vill få dem tillsammans så måste du inse att alla inte får ett lyckligt slut.” Reo var allvarlig i det han sa och det märktes då hans isblåa blick blev mörkare.

   ”Deras öde kan fortfarande ändras! Det finns en annan väg!” Sori ville med hela sitt hjärta förändra ödet som låg över sin broder och hans älskade men hur visste hon ännu inte.

Oishi hade hört någons skrik då han tagit sig ut på gården och undrat vem det var. Alla andra gudar, förutom han själv, var på mötet på platan. Han försökte komma på vart han hört rösten innan men kunde inte minnas vart. Utan att tänka mer på det letade han sig nerför trappan som ledde ner från tornet, som han befunnit sig vid. Han hade många tankar i sitt huvud. Sin fars heder, Sai, ondska och kärlek cirkulerade i hans tankar. Han hade varit tvungen att välja, välja mellan sin kärlek och sin plikt. Inget hade varit som han trott. Då Hoppets gud äntligen kom ner från tornet möttes han av en hemsk syn. Blod. Vart han än såg sipprade sig blod nerför de förhistoriska byggnaderna, inga kroppar syntes men Oishi visste redan vilka blodet tillhörde. Först kunde han inte tro att det var sant. Blodet tillhörde ingen annan än de dödliga. Hur det kommit hit visste han inte men sanningen i vad som hänt skulle han inte få reda på än. Oishi följde gången av blodstänkta byggnader, mot porten som ledde till den mänskliga världen. Ingen hade han ännu hittat och det gjorde honom frustrerad, vem hade kunnat göra något sådant? Tillslut hittade han Keishi. Keishi var bunden till en påle och hans en gång ståtliga vita vingar låg vid hans sidor, uppbrända. Oishi hade bara stannat till och beskådat synen, utan ett ord eller tårar. Inom kort gick Hoppets gud fram till sin kära broder och höjde handen för att röra vid honom.

   ”Keishi…” Rösten var sprucken och då Hoppets gud rörde vid det stela ansiktet såg han hur Keishis minnen forsade fram genom honom. Kekanona. Den svarta skuggliknande besten kunde inte varit någon annan än hon, gudinnan av ondska. Plötsligt tycktes något gå upp för vår sorgsna gud, hans syster hade återvänt.

   I grottornas inre vandrade Sanningens gud. Kekanona hade lämnat honom där för att sätta igång sin hämnd mot de gudar som fängslat henne. Sai visste inte vad han skulle göra, inget lockade honom numera. Tydligt kunde han känna Oishis känslor då han var fortfarande bunden till honom. Om några dagar skulle det vara över, då skulle han inte längre finnas. Han skulle sjunka in i det mörker som väntade honom på andra sidan. Då Sai mindes mörkret rös han till. Han ville inte tillbaka men var tvungen. Vår kära Sanningens gud kände sig hopplös, varför hade han valt att gå till den mörka sidan? Inte långt bort från där Sai vandrade tycktes sprickan som Kekanona gjort på kristallen att brista. Den växte sig större och starkare så att till sist en hand blev synlig i dess spricka. Kekanonas son hade varit under flera årtionden varit fast inuti denna kristall, men aldrig haft kraften till att komma ut. Tack vare hans mammas utbrott, över att han kommunicerat med flickan, hade sprickan varit tillräcklig stor för honom att bryta sig fri. Yukito, som var hans namn, kämpade att få sprickan att bli större men Sanningens gud hade redan upptäckt hans flyktförsök. Innan Yukito hann göra något var det redan försent.

   ”Rauj soru nio Yukito ni embro.” Sai såg på medan kristallens spricka än en gång slog igen och Yukito var åter fången. Sanningens gud kände sig lättad, om Yukito skulle ha lyckats fly skulle Kekanona säkerligen inte ge honom samma värme som innan. Plötsligt skar sig ett minne in i honom. Sai var åter vid den sjö som han och Oishi tillbringat mycket tid vid. Hoppets gud såg på honom med sorgsen blick. Sai ville gå fram och lägga armarna om honom men lika fort som minnet kommit försvann det.

”Dumma flicka, tror hon verkligen att hon kan stoppa mig!” Kekanona stod praktfullt med Sai i sin famn och såg in i kristallkulan som visade Sori. Bilden försvann plötsligt då Sai rörde på sig och la armarna om henne. ”Så så mitt barn, jag ska ta min tid med dig men låt mig först påminna min son om något.” Kekanona lämnade Sai vid kristallen som hållit henne fången och gick mellan alla kristaller som fyllde salen tills hon kom till en slags tidlös glänta. Gläntan var fylld av metaller i väggar och tak, det gav hela gläntan en ljus känsla, och en bit in i gläntan reste sig en stor vit kristall, likt den Kekanona varit fängslad i. Kekanona gick fram och lät sina händer glida över kristallens mjuka sida. Hon var glad över att hon blivit fri och att den dumma hoppets gud börjat ta tillbaka sin förbannelse men att hennes son börjat göra sig hörd var inget hon var glad över. En rispa blev synlig. I sin irritation hade Kekanona gjort denna rispa. Hon kunde inte tro på att han redan vaknat, han var hennes kött och blod men också hennes fiende. ”Hur vågar du vakna i detta nu, ingen har önskat din hjälp ännu!”  Kristallen gungade lätt till då Kekanona slagit till den innan hon vände på klacken och gick. I kristallen fanns något ljust och vackert. Och då Kekanona var utom synhåll öppnade dens ögon.

Sori såg ut över de ängar som sträckte sig ovanför molnen. Hon hade varit borta länge och inte förens hon hört nyheterna om sin broders tragiska öde hade hon börjat återvända. Sori var det fjärde barnet av Saitchi och Urikuri och den enda flickan i familjen. Varför hon varit borta så länge var för att hon letat efter något som kunde hjälpa gudarnas tragiska öde, något som kunde stoppa dem alla. Tyvärr hade Sori inte hittat det hon sökt men det var inget hon numera tänkte på då hon hade sin broder Oishi i sina tankar. Hon sörjde det han varit tvungen att göra men också det som senare skulle ske med den han älskade. Aldrig har jag varit med om ett sådant tragiskt öde. Eftersom Sori var kärlekens gudinna sörjde hon alltid dem som var hade fruktansvärda öden över sig. Om hon hade haft kraften att stoppa allt skulle hon gjort det, även om det skulle kosta henne livet men hon kunde inget göra. Hon hade letat men aldrig hittat. Nu var det inte långt kvar. Vingarna som bar henne värkte av den ansträngning som krävdes att flyga flera tusen mil på bara några dagar. Plötsligt kände hon känslan igen. Det var som om någon kallade på henne.

   ”Vem är du? Vad vill du?” skrek hon ut i tomma intet då hon stannat upp. Hon ville veta vem det var som kallade på henne. Det hörde inte till vanligheterna att någon kallade på henne, kanske en gång per månad men annars var det bara röster av böner om kärlek hon hörde. Känslan upphörde och Sori blev tveksam till vad det betydde. Plötsligt kom hon på sig själv, hon hade stannat på sin resa. Jag måste skynda mig, om jag kommer i tid kanske jag kan stoppa dem. Med dem tankarna fortsatte hon i full fart mot gudarnas boning.

Då Sanningens gud åter öppnade sina ögon såg han vart han hamnat. Eldslågor slungades uppåt utav den enorma kraft som en gång skapat världen. En smärta gick plötsligt genom guden, det var som om tusen nålar for genom honom. Nej, han kan inte ha… Guden föll på knä framför den mäktiga gulnade kristallen framför honom, som bar Kekanona inom sig. Sai rörde vid kristallens yta och kände hur den kylde hans plågor. Monstret inom kristallen såg precis ut som han själv föreställt sig. Svart långt hår virvlade sig runt kroppen, som ett skydd, och fick honom att se ytterst lite av den gudinna som var fången inuti. Han visste att hon såg mänsklig ut men att hennes hud inte längre var vacker lik alla andras utan hade en svartnad ton som hela tiden blev större med åren. Smärtan kom inom kort åter då kylan från kristallen inget mer kunde göra, det var som om någon drog i honom. Oishi… Med Oishi i sina tankar grät guden. Sai visste att han själv skulle dö, kanske inte just i denna stund men i en snar framtid så skulle han det. Det stod i ödet, bland stjärnorna, att han för all framtid skulle vara tvungen att göra samma sak om och om igen till dess att den onda sidan segrat.

   ”Så min kära, gråt inte, släpp mig lös så att jag kan ha dig i mina armar.” Sai såg uppåt med tårar sipprande ner sina kinder. Där var hon, ondskan själv. Hennes ögon skimrade i ett tidlöst mörker medan hon betraktade honom. Håret hade delat sig och visade nu hennes hela jag. Den kvinnliga kroppen var vacker, även med sin svartnande hud, var hon vacker. Ansiktsdragen var som en dockas, lika sköra och klara. ”Släpp lös mig och jag lovar att aldrig lämna din sida.” Sanningens gud rycktes med av gudinnans löfte och började utala den formel som skulle få Kekanona att åter vara tillbaka i verkligheten.

  
   Oishi betraktade himlen under tiden han uttalade de heliga orden.

   ”Acrehm usukagi ne oragi” Tårar rann säkert nerför hans kinder då han visste vad som hände just i denna stund, han hade påbörjat Sanningens guds död. Inom de närmsta dygnen skulle allt vara en prövning för både Sai och honom själv. Om inte Hoppets gud hade vilja att utföra sitt uppdrag skulle det betyda att förtrollningen som han nyss uttalat skulle försvinna och Kekanona skulle vinna. Kyu gick fram till Oishi och la en tröstande hand mot dennes axel.

   ”Du gör det rätta min vän, med detta räddar du allt som vi alla står för.” Kyu uttalade dessa ord ytterst noggrant och det tog inte lång tid förens Chi tog hans hand i sina.

   ”Det är dags att återvända min älskade.” Oishi skyndade sig att vända sig om för att möta dem.

   ”Vad menar ni med det?” Oishi sa detta och bad innerst i sitt hjärta att de skulle stanna även om han visste att de inte kunde det.

   ”Vi skulle vilja men…” Började Chi innan Kyu fortsatte.

   ”…vi lovad att komma tillbaka till den andra sidan.” Hoppets gud betraktade dem båda länge medan han hörde klagomål från människorna, deras plåga stärkte det val han tidigare gjort.

   ”Kommer vi någonsin ses igen?” Frågade Oishi utan att släppa blicken från dem, ett strålande ljus hade börjat leta sig runt dem båda. Kyu log mot honom.

   ”Det är en fråga ingen kan svara på. Kanske ses vi imorgon kanske ses vi aldrig, det är som sagt något som ingen kan svara på.” Plötsligt så var dem borta, inget ljud hördes och inget syntes. De hade helt enkelt bara försvunnit.

”Sai” Den välbekanta stämman fick Sai att rysa in i märgen där han var i en grotta. Sanningens gud visste att han var ensam i mörkret tillsammans med de eldflugor som följt honom, men rösten tycktes leta sig in i honom och vägrade lämna tankarna i fred. ”Jag vet att du är redo, dags att påbörja ditt öde.” Rösten var mjuk och talade melodiskt till honom, Sai blundade varje gång rösten hördes. Sai visste vems rösten var men kunde inte acceptera att han inget annat var än en docka, en docka som inget annat kunde göra än att lyssna på sin mästare.

   ”Som du vill… Kekanona.” Då han sa hennes namn öppnade han sina ögon och fick grottan att darra av skräck. Kekanonas närvaro kändes tydligt i luften runt Sanningens gud även om hon för tillfället gett sig av. Då var det dags. Guden såg ner på sin hand, det var som om han hoppades på att se ett tecken på att allt var en dröm men det enda han såg var de linjer som var ritade i handen.

    ”Låt oss gå, undergången är nu nära.” Med dem orden försvann Sanningens gud från platsen och det ljus som funnits försvann från grottan.

Hoppets gud tittade bakåt och möttes utav dem han trott dött. Han kunde inget annat tro att hjärnan spelade honom ett spratt.

   ”Kyu, Chi… hur?” Var allt han fick fram vilket fick dem båda personerna att le framför honom.

   ”De kallade på oss från dödens vagga, de sa att du skulle behöva hjälp.” Svarade Kyu och tog ett steg framåt medan Chi stod elegant kvar på sin plats. Den dödlige guden fick inte fram ett ljud.

    ”Oishi, min kära hoppets gud, vi vill veta om du har hjärta att stå emot vad som helst för att rädda världen från dess fall.” Chi talade vackert men med allvarlig ton till Hoppets gud.

   ”Även om det skulle betydda att den du älskar, aldrig mer kommer att vara i din närvaro.” Kyu fortsatte nästan på direkten då Oishi hade tänkt svara för att försäkra sig om att Oishi förstod riskerna. Hoppets gud kände hur hans mod sjönk än en gång. Skulle han bli tvungen… nej, dem kunde väl ändå inte mena…

   ”Vad är det ni vill få fram?” krävde Hoppets gud att få veta.

    ”För att rädda allas liv måste du offra den som är roten till allt, du måste döda den du älskar.” Då Chi sa detta darrade hon på rösten, det sårade henne att behöva berätta detta då hon visste att Sanningens gud inte dödat Kyu med avsikt.

Sanningens gud betraktade världen från molnet han låg på och försökte förstå varför detta öde kretsade just runt honom själv. Varnings bjällrorna hördes i hans inre vilket tydde på att Oishi blivit kallad hem. Så han valde att återvända… Sais inre röst lät sorgsen som om han väntat sig att Oishi skulle rädda honom men han visste innerst inne att Hoppets gud skulle bli hans död. Om Sai hade vetat detta tidigare skulle han aldrig ha gjort som han gjorde, han skulle aldrig ha lämnat demonriket och inte heller träffat Hoppets gud. Om han aldrig träffat Hoppets gud skulle han aldrig ha känt som han kände, förtvivlan.  Den lockande rösten av döda letade efter honom och Sai visste att tiden snart var inne, då han var tvungen att ge upp och låta mörkret sluka honom. Kekanona var och skulle för all framtid vara den fruktade gudinnan, som inget hellre ville utplåna världen. Det var tack vare henne som han var fast i detta hjul av öde. De trådar som höll dem båda ihop var något som aldrig skulle kunna brytas, inte ens döden skulle skilja dem åt. Jag är fast i en mardröm som aldrig kommer att ta slut.

   Alla drog efter andan då Hoppets gud träde genom himlens portar. Saitchi var den förste på plats, han ville skrika åt sin son som gjort något sådant dumt men då han såg det förkrossade blicken kunde han inget annat säga än:

       ”Vet du varför vi kallat på dig?” frågan slog mot Oishi som en slägga.

       ”Ja, Hemrio visade mig allt.” Var de ord som lämnade Hoppets guds läppar. Saitchi kände sorg över att se sin son i detta tillstånd men fick hålla sig i stånd för att inte ge med till sina känslor.

       ”Då så, följ med mig så ska vi tillsammans hitta en lösning.” Hoppets gud följde Saitchi men kunde inte låta bli att tänka tillbaka på tiden innan detta, den tiden som varit deras.

   Hoppets gud gick genom hundratusentals korridorer tills hans fader plötsligt stannade. Saitchi vände sig mot sin son och hoppades på att han skulle göra det rätta.

       ”Jag kan inte följa dig längre än hit, resten av resan måste du klara av på egen hand.” Saitchi såg på då hans son tog ett steg framåt för att lägga sin hand mot dörrens handtag. Hoppets gud började sakta lösas upp vilket fick Saitchi att drabbas av panik. Snabbt tog Saitchi tag om Oishis axel och allt han hann säga innan Oishi försvann var:

       ”Lova att komma tillbaka, du vet att du måste.”

   Oishi pressades genom tid och rum och dök snart upp i ett rum, likt det han lämnat. Ljusbeiga väggar prydde de väggar som uppenbarade sig framför honom och ljust trägolv letade sig upp på väggarna och belyste hela rummet. Hoppets gud kände på sig att han visste vart han var men  hur mycket han än försökte kunde han inte minnas att han någonsin varit där.

       ”Oishi jag ser att de hittade dig tillsist.”

   ”Vad ska vi göra, vi är dömda! Dömda säger jag!” Hela skaran av gudar skrek av förtvivlan. Dem skulle bli alla dödade och det var deras eget fel att detta hänt. Saitchi hade försökt lugna dem alla utan lycka. Plötsligt ställde Kyuurksho sig upp och då han öppnade munnen kunde ingen av dem motstå att tystna.

       ”Era böner kan aldrig bli besvarade om ni inte tror. Om Hoppets gud skapade min son åter kan också han göra det ogjort.” Saitchi såg mot sin broder och kände för första gången i hans liv medlidande mot sin broder.

       ”Vad kan vi göra? Hoppets gud har lämnat oss och kommer säkerligen inte gå med på att göra det ogjort.” Denna gång var det Illya som pratade, han hade under mötets gång begrundat allt och insett att det var hans fel att Hoppets gud get sig av. Han skulle aldrig ha talat om något, han skulle ha varit tyst. Illya mötte sin farbrors mörka blick men höll sitt mod uppe.

       ”Genom att hitta honom kan vi göra det ogjort. Det finns inget annat alternativ, Hoppets gud måste inse sitt öde lika så måste jag inse mitt. Vi alla behöver inse vårt öde, annars kan allt bli förlorat. Illya, be din broder Hemrio söka i drömmarnas värld efter er broder, kalla på honom genom drömmarna. Han kommer att förstå allt genom dem.” Med dem orden avslutades mötet och Illya skyndade sig till sin lillebror Hemrio för att få honom att kalla på Oishi.

   Oishi kunde inte somna, hans tankar var upptagna av Sai. Vad kunde han själv göra för att få Sai tillbaka? Oishi insåg snart att hans önskningar aldrig skulle bli besvarade. Sanningens gud hade nämnt världens undergång och ödet vilket bara kunde betyda en sak, Sai var den som skapats för att förinta världen. Hoppets gud kunde inte förstå, förstå hur en godhjärtad person blivit en sådan tyrann.

       ”Kanske har jag inget val…” Mumlade Oishi till och somnade. Det han drömde fick honom att inom kort att vakna upp. Hemrio hade kallat på honom. Bilderna som visats för Hoppets gud hade alla varit fyllda av sorg och lidande. Utan att vänta en sekund gav Hoppets gud sig av.

Hoppets gud hade under denna tid bara sökt efter Sanningens gud. Han hade färdats dag som natt, även i hans försvagade tillstånd. Utan vingar och med öppna sår hade han vandrat. Det hade varit nära att han hade strukit med men en flicka med långt rosa hår hade räddat honom och hon var även den som följde med på hans resa.

       ”Hur kan du vara så säker på att du kommer att hitta honom?” Frågade flickan som gick bredvid guden där dem vandrade i en skog. Hoppets gud såg på flickan, hon påminde så mycket av hans älskade men ändå var det något som skilde dem åt. Minnet av Kyus plötsligt död slog genom hans huvud och fick honom att för en stund titta bort.

       ”Det är hoppet.” Svarade Hoppets gud och såg mot den solbelagda himlen tills hans hjärta slog ett extra slag. Snabbt såg han åt sin sida, där bland träden fanns han, han som Guden letat efter.  ”Sai!” Springandes med flickan som släptåg rusade han genom träd och buskar tills han kom fram till en glänta. Gläntan var som en tidlös värld. Sai stod i mitten av det hela med små eldflugor flygande runt honom. Oishi tittade på honom med uppspelta känslor. Blicken som prydde Sanningens guds ansikte var som en döds, lika tom. ”Sai!” Hoppets gud hade skyndat sig fram och tagit tag i dennes arm innan denne hunnit ge sig av. Sanningens gud såg mot den andre guden utan att visa en enda känsla.

       ”Oishi.” Var det första som lämnande Sanningens guds läppar innan han upptäckte flickan lite längre bort. Hon såg på med oro i blicken och hela hon utstrålade rädsla och agg mot Sanningens gud. ”Åter igen har du gjort ett misstag.” Desperat såg Oishi mot Sai.

       ”Sai kom tillbaka till mig, låt mig ha dig i mina armar som alla gånger innan.” Hela den vackra tidlösa världen tycktes sakta stanna upp. Eldflugorna surrade sakta och stannade på sin plats runt Sai utan att röra sig mer än så de kunde hålla sig i luften. Sanningens gud gav inte en min utan lyckades smidigt, tack vare sina gudomliga krafter, få Hoppets gud att släppa taget om honom och flyga iväg en bit bort. Sanningens gud såg mot Hoppets gud som börjat sätta sig upp och öppnade sina läppar:

       ”Misstaget i att hitta mig med hjälpen av en flicka.” Sanningens gud vände sig snart om mot flickan som livrädd klamrade sig fast i de små träd som fanns bredvid henne. ”Du är orsaken till att vingarna som pryder min rygg inte längre kan flyga eller hur flicka lilla.” Flickan började genast skrika då en kraftig vind slogs mot henne.

       ”Sai, sluta! Hon har inget med det här att göra!” Skrek Hoppets gud ut då flickans kropp sakta började åta sig sår. Vinden slutade aldrig utan lyssnade enbart på Sanningens gud som hade sin högra arm riktad mot flickan.

       ”Hon är allt. Hon är den som måste offras.”

      ”Sai vad pratar du om?!” Oishi hade lyckats ta sig upp och rörde sig mot Sai. Sanningens gud svarade aldrig utan fortsatte skicka starka hårda vindar mot flickan som skrek ut i smärta då stenar och grenar träffade henne. Då en sten höll på att krossa den stackars flickan lyckades Hoppets gud rädda henne genom att knuffa ner Sanningens gud mot marken. ”Sai säg mig vad som är fel med dig!” Skrek Oishi ut i förtvivlan, sorg fyllde honom. Sai såg upp på Hoppets gud där han var över honom. Vad skulle Sai svara honom? Att han blivit skapad att bli världens undergång?

       ”Inget, jag är mitt sanna jag, jaget som kommer att bli allas undergång.” Sai mindes åter Kyu och sorg prydde Sais en gång vackra själ. Hoppets gud kunde inte förstå sin älskade, vad var det med honom? Vad var det han själv gjort för fel?

       ”Sai, jag ber dig. Kom tillbaka till mig, var vid min sida.” Oishis röst höll på att brista av sorg, han älskade Sai mer än något annat och här sa Sai att han hade fel. Plötsligt bytes Oishis uppmärksamhet mot ett ljud längre bort. Ljudet var som en svischande vind men något fick ljudet att framstå som något farligt. Där borta, där flickan stått stod nu en underlig varelse. Vackert vågigt rosa hår letade sig nerför varelsens mänskliga kropp och den nakna kroppen verkade vara täckt av en beige päls. Ögonen som prydde ansiktet var röda och verkade vara fyllda med så mycket hat att vem som helst skulle springa därifrån.

       ”Som sagt, du gjorde ett misstag i att hitta mig.” Enkelt som innan slog Sai undan Oishi för att möta detta monster. Oishi förstod inget, vad menade Sai? Sai stod nu upp och flyttade på manteln som försökte lägga sig i en obehaglig vinkel på honom. ”Stor sorg är det inom mig över det jag måste göra.” Sai tystnade med höjde bestämt sin blick samt arm mot varelsen. ”Chi Sakurra du må vara den sista av din art men… jag kan inte låta dig leva ty du är en förbannelse för oss alla.” Tankar forsade fram genom Oishis huvud och han visste plötsligt vem varelsen var.

       ”Sai gör det inte!” Men det var redan försent, tusen nålar av is forsade fram från Sais hand och borrade sig in i Chis kropp. Ekande skrik hördes från Chi då hennes kropp blev fylld av nålar. Det gjorde ont och ett par minnen från tiden då hon och Kyu träffats gick genom henne, den som stod framför henne, den som höll på att döda henne var den som dödat den hon älskat. Rasande vägrade hon ge sig och stod halv lutande mot Sai.

       ”Jag vägrar dö, du måste sona för dina synder min kära sanningens gud. Du dödade den som älskade dig, som såg dig som sin broder. Du dödade den enda jag någonsin älskat. Sanna mina ord, du ska betala för Kyus död.” Chis ord skar rakt in i Sais själ, hon hade rätt allt var hans fel om han aldrig skapats, om han aldrig fötts igen skulle Kyu fortfarande funnits vid liv men han kunde inte tänka på detta nu.

       ”Försök bara, du är ändå inte ämnad till att döda mig.” Svarade Sai och kallade på ett odjur så hemskt att man blev tvungen att blunda. Oishi hade bara sett på, vad var det han hört? Var Chi Kyus älskade? Oishi kunde knappt bearbeta allt.

       ”Sai vad är det som hänt dig…” Sa Hoppets gud tyst för sig själv då han försökte ställa sig upp då besten dök upp. Oishi skyndade sig att blunda, för att inte falla in i den oändliga sömn som skulle bifalla honom om han tittade på besten. Besten riktade in sin blick mot Chi och inom loppet av ett par sekunder var hon i dess mun. Ekande skrik tystnades inom kort och Chi tog sina sista andetag och det sista hon någonsin såg var Kyus vänliga leende. Sai återkallade besten och la snart sin högra hand mot sitt ansikte. Han hade dödat någon som inte behövt bli ett av hans offer. Sanningens gud såg snart bort mot Oishi och lät vingarna åka ut. Nästa gång vi möts kommer att vara under krigets timma, min kära. Med dem tankarna lyfte Sai från marken för att slippa plågas av minnen och löften.

Följande dagar var som alla andra men nu vågade jag sällan vara ensam i mitt rum och tillbringade större delen med familjen framför tv: n och polisen hade kommit på besök ett par gånger för att förhöra mig ännu en gång. 
  
    När jag gick ut på min dagliga kvällspromenad runt nio, tre dagar senare i skogen svängde jag av mot stället. Stället var en plats där många personer möttes för att umgås och ha kul. Stället låg ganska långt in i skogen bara för att inga poliser skulle hitta oss när vi festade som galningar. På stället fanns det en stor grillplats där man kunde grilla mat om man var hungrig. Jag drog på mig vantarna när jag var halvvägs till stället. Snön föll ner från himlen, jag tittade som vanligt upp för att betrakta det vackra vita som föll. När jag tittade ner igen märkte jag att stigen inte syntes längre, hade jag gått för långt? Känslan av panik började bildas men jag försökte intala mig själv om att stigen skulle dyka upp när jag minst anade det. Flera minuter gick utan att stigen dök upp, mobilen hade jag glömt hemma i min brådska att komma till stället där mina kompisar väntade. Min känsla av panik hade försvunnet när jag bestämt mig för att sluta upp med att tänka på det värsta. Plötsligt hördes det fotsteg bakom mig, jag stannade då upphörde stegen och jag vände mig om men ingen fanns där. Jag började räkna högt för de nya steg jag tog.

     ”Ett, två, tre, fyra….”
Jag tyckte mig se någon gående 50 meter från mig och började springa mot personen men när jag kommit ikapp och skulle röra vid den röda jackan försvann personen, framför mig låg ett rådjur helt upprivet. Jag tog snabbt min hand mot munnen för att inte kräkas. Min kropp började reagera instinktivt, jag sprang. Känslan av rädsla och att bli jagad förföljde mig hela tiden. Jag tittade bakåt flera gånger när jag sprang men ingen följde efter, ändå kunde inte känslorna försvinna. När jag började få tankarna att ge upp såg jag ett ljus och då ökade jag farten fast jag var helt slut. Hur länge jag sprungit visste jag inte, men ljuset fick mig att koncentrera mig på att komma dit fort, till ljuset som gav mig trygghet och varme, där troligviss någon jag kände fanns. Jag pressade mig igenom granarna, de försökte dra mig tillbaka och hålla mig fast tills den som jagade mig hann komma ikapp men jag rök till varje gång jag fastnade och äntligen var jag i ljuset.

    Elden sprakade och flera personer i stället stirrade på mig när jag kommit inspringande med rufsigt blont hår. Jag blev omkramad av mina kompisar och jag kände äntligen en lättnad.

”Vad har du varit?” Utbrast Tyson som stod en bit ifrån oss.

”Jag…”

”Ah! Kom igen nu, dags att festa vet ja!” Sa min närmaste vän Michele som la armen om mina axlar med en flaska bacardi i andra.

Vi gick alla fem till de andra festande galningarna och min rädsla var borta, men känslan om att bli uttittad var fortfarande kvar. Vi festade till långt in mot midnatt, men jag höll mig på min vakt för jag visste att något eller någon vakade över mig men vem det var förblev ett mysterium under resten av kvällen.

    På vägen hem skildes vi åt och mina ben kändes en aning vingliga och jag kunde inte koncentrera mig ett dugg. Jag måste ha svimmat på stigen för jag mindes inte ett dugg om hur jag kommit hem eller hur jag någonsin orkat få på mig min pyjamas nästa dag allt var förvirrande, när jag festar orkar jag inte göra annat än att ta mig hem och lägga mig med kläderna på i sängen, detta var väldigt oroväckande för mig. Vad skulle hända härnäst? 

   Huvudvärken var extrem, solen lyste in genom mitt fönster in i rummet och jag försökte gömma mig i mörkret under täcket. Jag vaknade inte igen förens sent på eftermiddagen när mamma öppnade dörren till mitt rum för att väcka mig, pappa var hos farmor och hälsade på fick jag reda på vid middagsbordet. Maten gjorde mig illamående men jag gjorde mitt bästa att äta åtminstone en liten bit av lasagnen så att mamma inte skulle klaga.

    ”Jag är tillbaka!” Hörde man pappa skrika från hallen. 

Mamma reste på sig för att gå ge honom en välkomst kyss. Jag och min bror satt lugnt kvar vid matbordet pilande i maten. 
   
       ”Ska vi slänga maten medan vi har chansen?” Frågade min bror. 
    
       ”Självklart.” Svarade jag leende, vi slängde maten innan mamma och pappa kom, vi ställde in efter oss också innan vi gick våra separata vägar till våra rum. Jag öppnade försiktigt min dörr och smög in och drog snabbt för persiennen på mitt fönster. Jag tog en bok och satte mig på andra sidan av rummet och läste i min puff. Boken jag läste just nu var en rysare och svårt var det att inte känna sig rädd när man skulle gå och lägga sig. Med huvudet mot kudden med lampan på mitt bruna skrivbord tänd blundade jag. Ljuset började fladdra till under ögonlocken på mig, jag blev nervös, tänk om det/den återvänt. Jag vågarna inte röra mig i sängen och inte heller öppna ögonen. När lampan plötsligt släcktes började mitt hjärta bulta snabbare. En hand tog bort håret som hamnat i ansiktet på mig, jag kunde tydligt känna och höra mitt hjärta slå hårt i bröstet på mig när någon eller något satte sig på sängkanten alldeles bredvid magen på mig. Inget andetag hördes bara mitt hjärtas slag som slog hårdare och hårdare. Jag kunde känna tydligt någon som var över mig med ansiktet inte långt från mitt eget. Jag hade hållit andan länge och var tvungen att ta ett djupt andetag, jag satte mig upp för att andas in så mycket luft som möjligt och som alla gånger innan var det ingen i rummet. Skräcken jagade mig medan jag tittade runt i rummet, tårar började leta sig fram i ögonen på mig då jag tände lampan. Hade jag börjat bli psykiskt sjuk eller något? Varför är det bara jag som ser och känner saker som inte syns? Mina tankar blev allt mer skrämda, hade jag verkligen börjat bli galen? Jag steg upp från sängen även ifall min kropp sa åt mig att låta bli, men min hals kändes alldeles torr jag var tvungen att dricka något Jag öppnade min dörr och sprang snabbt över golvet för att tända lyset i hallen. Jag gick med hjärtat i halsgropen mot köket. Poträtten av människor och djur på väggarna verkade stirra på mig. Jag började tänka på högstadiet då jag gått till kuratorn hela tiden för att prata om mina problem hemma och mina drömmar. Mina gamla mardrömmar om att blivit jagad av släkt och vänner, bli kallblodigt mördad och självmordsförsöken fyllde mitt inre, skulle någon av drömmarna slå in? Visst hade mina kompisar sagt att jag var synsk men det var ju bara på skoj. Jag tände i köket, fönstret försökte jag undvika att titta mot. Jag tog fram ett glas och fyllde det med vatten, drack upp det och fyllde det igen för att ta med mig det till mitt rum. Jag släckte efter mig innan jag gick in i mitt rum, och märkte inte förrän jag släkt lampan i hallen att jag inte var ensam.

      ”Vem är du?” Frågade jag med darrande röst när jag gick in i mitt rum. ”Det här är inte roligt längre. Visa dig och tala om för mig vad du vill.”

Mina händer darrade när jag släckte lyset i mitt rum, jag var tvungen att få reda på vem det var som gjorde det här mot mig, även ifall det är en vampyr jag har mot mig. Jag kände någon som tog ett stadigt grepp om min övre del av vänstra armen. Jag tittade in i de blodröda ögonen som betraktade mig, jag började plötsligt känna mig lugnare för nu visste jag att det var det här som väntat mig hela tiden. 
 
     ”Jag är en vampyr.” Svarade en mörk röst till mig rösten fick mig att känna mig lugnare än innan, mitt hjärtas rytm hade gått ner en aning. 
    
     ”Jag frågade efter ditt namn…” Jag kände ett behov av att få reda på mer om denna vampyr.

     ”Sebastian…” 
 
    ”Jag är…” började jag säga men blev avbruten.
     
     ”Jag vet redan.” Jag rynkade pannan, hur kunde han veta det redan? 
  
    ”Hur kan du veta mitt namn?” Jag fick inget svar och handen hade börjat släppa min arm. Jag ville inte att han skulle ge sig iväg än, jag tog tag i hans tröja. ”Måste du ge dig av redan?”

Jag släppte honom när jag fick en nickning som svar, jag följde honom till fönstret som stod på glänt och följde honom med blicken när han lämnade huset. Min rädsla försvann efter mötet med min så kallade vampyriska förföljare likaså alla konstigheter som hänt mig de senaste dagarna.