Myt. kapitel 2 del 5.
Sanningens gud betraktade världen från molnet han låg på och försökte förstå varför detta öde kretsade just runt honom själv. Varnings bjällrorna hördes i hans inre vilket tydde på att Oishi blivit kallad hem. Så han valde att återvända… Sais inre röst lät sorgsen som om han väntat sig att Oishi skulle rädda honom men han visste innerst inne att Hoppets gud skulle bli hans död. Om Sai hade vetat detta tidigare skulle han aldrig ha gjort som han gjorde, han skulle aldrig ha lämnat demonriket och inte heller träffat Hoppets gud. Om han aldrig träffat Hoppets gud skulle han aldrig ha känt som han kände, förtvivlan. Den lockande rösten av döda letade efter honom och Sai visste att tiden snart var inne, då han var tvungen att ge upp och låta mörkret sluka honom. Kekanona var och skulle för all framtid vara den fruktade gudinnan, som inget hellre ville utplåna världen. Det var tack vare henne som han var fast i detta hjul av öde. De trådar som höll dem båda ihop var något som aldrig skulle kunna brytas, inte ens döden skulle skilja dem åt. Jag är fast i en mardröm som aldrig kommer att ta slut.
Alla drog efter andan då Hoppets gud träde genom himlens portar. Saitchi var den förste på plats, han ville skrika åt sin son som gjort något sådant dumt men då han såg det förkrossade blicken kunde han inget annat säga än:
”Vet du varför vi kallat på dig?” frågan slog mot Oishi som en slägga.
”Ja, Hemrio visade mig allt.” Var de ord som lämnade Hoppets guds läppar. Saitchi kände sorg över att se sin son i detta tillstånd men fick hålla sig i stånd för att inte ge med till sina känslor.
”Då så, följ med mig så ska vi tillsammans hitta en lösning.” Hoppets gud följde Saitchi men kunde inte låta bli att tänka tillbaka på tiden innan detta, den tiden som varit deras.
Hoppets gud gick genom hundratusentals korridorer tills hans fader plötsligt stannade. Saitchi vände sig mot sin son och hoppades på att han skulle göra det rätta.
”Jag kan inte följa dig längre än hit, resten av resan måste du klara av på egen hand.” Saitchi såg på då hans son tog ett steg framåt för att lägga sin hand mot dörrens handtag. Hoppets gud började sakta lösas upp vilket fick Saitchi att drabbas av panik. Snabbt tog Saitchi tag om Oishis axel och allt han hann säga innan Oishi försvann var:
”Lova att komma tillbaka, du vet att du måste.”
Oishi pressades genom tid och rum och dök snart upp i ett rum, likt det han lämnat. Ljusbeiga väggar prydde de väggar som uppenbarade sig framför honom och ljust trägolv letade sig upp på väggarna och belyste hela rummet. Hoppets gud kände på sig att han visste vart han var men hur mycket han än försökte kunde han inte minnas att han någonsin varit där.
”Oishi jag ser att de hittade dig tillsist.”
