Myt. Kapitel 2.
Sai skrek ut i smärta då nästa impuls gick genom honom. Sanningens gud visste att tiden snart var inne för honom att lämna jordens yta igen. Med tunga vinglande steg gick han mot tronen. Då Sais händer äntligen nådde dess kalla yta sjönk han ner på knä. Smärtan var outhärdlig. Om Sanningens gud hade fått välja skulle han redan varit död. Tyvärr var det inte han som bestämde. De trådar som höll i hans själ var Kekanonas, det var hon som avgjorde när och vart han skulle falla ihop och sedan dö. Han hatade sitt öde. Sai ville inget hellre än att slita ut det från sin själ och leva med att vara trasig. Tyvärr kunde han inte göra detta så länge Kekanona hade honom i sitt grepp. Ibland ville Sanningens gud fortsätta kämpa, kämpa emot det som fanns inom honom men det var alltid hans minnen som höll detta tillbaka. Oishi hatade honom, aldrig skulle de kunna gå tillbaka till det dem en gång haft. Sai började tänka på Yukito, Kekanonas son, som varit fängslad i över tusen århundraden. Hur han önskat att de kunde byta plats. Att vara fängslad och behålla sin smärta och mörker för sig själv var något som var Sais högsta önskan. Om Sanningens gud varit fängslad skulle inget av det här hänt, allt skulle fortsatt sin stila gång till jordens undergång. Plötsligt kände han hur någon drog i honom. Vassa naglar letade sig genom hans hår och det var ingen tvekan om vem det var.
”K… kekanona…” Fick Sai fram genom de smärtor som for genom honom. Tårar sipprade sig ut även om det inte var meningen att de ens skulle finnas där. Kekanona betraktade honom med äcklad min men log snart.
”Förlåt att jag lämnade dig men jag var tvungen att hälsa på mina kära bröder.” Kekanona hade nu fört Sai in i hennes famn, Sai kunde inte motstå henne. Hon började lätt stryka handen om hans hår. ”Du vet att jag alltid kommer att vara på din sida eller hur?” Sai kunde inte tala, kraften hade försvunnit ur honom, han enbart nickade. Det var då, då Sai försvann bortåt i dvalan, som Kekanona visade sitt sanna ondskefulla jag. Håret flöt i luften svart som natten och ansiktsdragen var så pass omänskliga att ingen skulle ana den vackra kvinnan man nyss sätt. Bara ett rött sken var vad man såg från hennes annars svarta blick.
Oishi hade inte hunnit reagera innan Sori försvunnit därifrån. Vad hade hon försökt säga honom? Det fanns inget val i deras öden, han hade varit tvungen att göra sin förtrollning ogjord. Oishi mindes Sai, mindes alla deras samtal. Hur han önskade att han kunde gå tillbaka. Bara genom att minnas deras första kyss fick honom att rysa av lust. Om Hoppets gud ändå hade vetat detta tidigare så kanske, kanske skulle det sett annorlunda ut idag. För att tänka på annat började han leta efter de andra. Efter allt Hoppets gud sett var han inte riktigt säker på om han någonsin skulle få möta någon som han kände. En plötslig rörelse fick honom att se åt sin sida. Oishi hade hittat sin väg till den förlorade trädgården. Här fanns allt som blivit förlorat. Dockor, ringar, kläder och själar hemsökte den vackert utsmyckade trädgården bland alla rosor som prydde den. Det första han såg var en sprucken porslin docka. Den såg på honom med sitt enda blåa öga. Det lockiga håret var vått och kletigt vilket fick Oishi att tveka i att ta i den. Det var något som inte stämde. Ett skratt ekade till runt omkring honom vilket fick hans hjärta att skena iväg. Skriket hade kommit ifrån dockan, dess annars stängda mun skrek mot honom. Oishi tog ett steg bakåt innan han vände sig om och sprang.
