goshujinsama

Då Sanningens gud åter öppnade sina ögon såg han vart han hamnat. Eldslågor slungades uppåt utav den enorma kraft som en gång skapat världen. En smärta gick plötsligt genom guden, det var som om tusen nålar for genom honom. Nej, han kan inte ha… Guden föll på knä framför den mäktiga gulnade kristallen framför honom, som bar Kekanona inom sig. Sai rörde vid kristallens yta och kände hur den kylde hans plågor. Monstret inom kristallen såg precis ut som han själv föreställt sig. Svart långt hår virvlade sig runt kroppen, som ett skydd, och fick honom att se ytterst lite av den gudinna som var fången inuti. Han visste att hon såg mänsklig ut men att hennes hud inte längre var vacker lik alla andras utan hade en svartnad ton som hela tiden blev större med åren. Smärtan kom inom kort åter då kylan från kristallen inget mer kunde göra, det var som om någon drog i honom. Oishi… Med Oishi i sina tankar grät guden. Sai visste att han själv skulle dö, kanske inte just i denna stund men i en snar framtid så skulle han det. Det stod i ödet, bland stjärnorna, att han för all framtid skulle vara tvungen att göra samma sak om och om igen till dess att den onda sidan segrat.

   ”Så min kära, gråt inte, släpp mig lös så att jag kan ha dig i mina armar.” Sai såg uppåt med tårar sipprande ner sina kinder. Där var hon, ondskan själv. Hennes ögon skimrade i ett tidlöst mörker medan hon betraktade honom. Håret hade delat sig och visade nu hennes hela jag. Den kvinnliga kroppen var vacker, även med sin svartnande hud, var hon vacker. Ansiktsdragen var som en dockas, lika sköra och klara. ”Släpp lös mig och jag lovar att aldrig lämna din sida.” Sanningens gud rycktes med av gudinnans löfte och började utala den formel som skulle få Kekanona att åter vara tillbaka i verkligheten.

  
   Oishi betraktade himlen under tiden han uttalade de heliga orden.

   ”Acrehm usukagi ne oragi” Tårar rann säkert nerför hans kinder då han visste vad som hände just i denna stund, han hade påbörjat Sanningens guds död. Inom de närmsta dygnen skulle allt vara en prövning för både Sai och honom själv. Om inte Hoppets gud hade vilja att utföra sitt uppdrag skulle det betyda att förtrollningen som han nyss uttalat skulle försvinna och Kekanona skulle vinna. Kyu gick fram till Oishi och la en tröstande hand mot dennes axel.

   ”Du gör det rätta min vän, med detta räddar du allt som vi alla står för.” Kyu uttalade dessa ord ytterst noggrant och det tog inte lång tid förens Chi tog hans hand i sina.

   ”Det är dags att återvända min älskade.” Oishi skyndade sig att vända sig om för att möta dem.

   ”Vad menar ni med det?” Oishi sa detta och bad innerst i sitt hjärta att de skulle stanna även om han visste att de inte kunde det.

   ”Vi skulle vilja men…” Började Chi innan Kyu fortsatte.

   ”…vi lovad att komma tillbaka till den andra sidan.” Hoppets gud betraktade dem båda länge medan han hörde klagomål från människorna, deras plåga stärkte det val han tidigare gjort.

   ”Kommer vi någonsin ses igen?” Frågade Oishi utan att släppa blicken från dem, ett strålande ljus hade börjat leta sig runt dem båda. Kyu log mot honom.

   ”Det är en fråga ingen kan svara på. Kanske ses vi imorgon kanske ses vi aldrig, det är som sagt något som ingen kan svara på.” Plötsligt så var dem borta, inget ljud hördes och inget syntes. De hade helt enkelt bara försvunnit.