goshujinsama

”Dumma flicka, tror hon verkligen att hon kan stoppa mig!” Kekanona stod praktfullt med Sai i sin famn och såg in i kristallkulan som visade Sori. Bilden försvann plötsligt då Sai rörde på sig och la armarna om henne. ”Så så mitt barn, jag ska ta min tid med dig men låt mig först påminna min son om något.” Kekanona lämnade Sai vid kristallen som hållit henne fången och gick mellan alla kristaller som fyllde salen tills hon kom till en slags tidlös glänta. Gläntan var fylld av metaller i väggar och tak, det gav hela gläntan en ljus känsla, och en bit in i gläntan reste sig en stor vit kristall, likt den Kekanona varit fängslad i. Kekanona gick fram och lät sina händer glida över kristallens mjuka sida. Hon var glad över att hon blivit fri och att den dumma hoppets gud börjat ta tillbaka sin förbannelse men att hennes son börjat göra sig hörd var inget hon var glad över. En rispa blev synlig. I sin irritation hade Kekanona gjort denna rispa. Hon kunde inte tro på att han redan vaknat, han var hennes kött och blod men också hennes fiende. ”Hur vågar du vakna i detta nu, ingen har önskat din hjälp ännu!”  Kristallen gungade lätt till då Kekanona slagit till den innan hon vände på klacken och gick. I kristallen fanns något ljust och vackert. Och då Kekanona var utom synhåll öppnade dens ögon.

Sori landade lätt på den klippa som var ingången till gudarnas boning. Hon darrade av längtan, det hade varit en bra tid sedan hon varit hemma, då hon fått träffa sina bröder och föräldrar. Visst mindes hon vad hennes fader försökt göra senast och det gjorde att hennes längtan sjönk en aning. Om han skulle ta upp något om giftermål så skulle hon explodera av ilska. Aldrig skulle hon någonsin gå med på något så dumt som giftermål med någon hon inte ens gillade eller kände. Då Sori såg att portarna till boningen var öppna började hon undra om hon kommit försent. Steg för steg tog hon, försiktigt likt en katt. Vad är det som hänt här? Växterna som än gång varit ståtliga och vackra var slokade och allt var tillräckligt annorlunda, Sori kände inte igen sig. Var detta verkligen det som varit hennes hem? Då hon tycktes skymta någon skyndade hon sig att höja rösten för att bli hörd:

   ”Vänta! Kan ni säga mig vart…” Hon hade tagit tag i manteln som prydde gudens axlar och blev förskräckt av det hon möte. En påle letade sig ut från gudens rygg och det torkade blodet tydde på att han hade varit där i några timmar. ”V…vad…” började hon darrigt få ur sig innan hon märkte vem guden var, hon skrek. ”Keishi! Nej, jag kan inte tro det!” Chocken gjorde att hon inte kunde gråta. Guden som var död var ingen mindre än hennes bror. Automatiskt såg hon sig omkring, inget tydde på att det var någon mer än hon där. Nervöst gick hon bortåt och lämnade sin broders kropp hängande i pålen.