goshujinsama

   I veckor hade mänskligheten och gudarna levt i terror. Bränder, sjukdomar, torka och översvämningar orsakade dem alla stor skada. Ingen av dem visste sanningen om vem som väckt Sanningens gud åter, men inte heller vad som orsakat denna katastrof. Gudarna var samlade i den stora salen i gudarnas hem för att hålla för första gången ett möte. Alla var samlade, till och med den en gång hatade Kyuurksho var där.

       ”Allt är Kyuurkshos fel om han aldrig varit så självisk skulle vi aldrig ha varit i denna katastrof som bifallit oss!” Saitchi röt ut sin ilska mot sin broder medan de andra tyst såg på från sina stolar. Hoppets gud var inte närvarande vilket fick alla att darra ännu mer över deras herres ilska. Kyuurksho satt lugnt på sin stol men mötte snart sin broders blick.

       ”Men är det inte din son som orsakat all denna terror och smärta, då han gav sina vingar för att få min son åter?” Denna mening fick Saitchi att tystna, vad visste Kyuurksho som inte han visste? ”Broder du ser chockad ut. Visste du inte att din son var den som kallade tillbaka honom?” Uppror uppstod i salen, gudarna pratade i mun på varandra, hur kunde Hoppets gud ha gjort något sådant mot dem?

       ”Jag befaller tystnad!” Alla tycktes tystna men Kyuurksho kunde inte låta bli att le åt sin dumma broder. ”Kyuurksho hur vet vi att du inte ljuger!? Hur många gånger har du inte förrått oss?!” Detta fick Kyuurksho att ställa sig upp. Osäkra vibrationer kändes i luften.

       ”Och hur många gånger har du tagit avvikelse från din sons begäran? Var det inte han som protesterade över sitt äktenskap?” Kyuurkshos bullrande röst fick alla i salen att rysa. Detta fick Saitchi att bli ilsken.

       ”Hur vågar du! Hur vågar du i mitt eget hem förolämpa mig för det jag tyckte var bäst för min son! Du av alla! Du valde Sanningens gud framför din fru! Din fru!” Saitchis ilska hördes tydligt, all hans smärta och sorg över det som hänt gudinnan Friheth. Lidande tycktes skymta i Kyuurkshos blick.

       ”Det verkar vara du som ännu inte insett allt. Jag valde för Friheths skull, inte för min egen.”

       ”Vad menar du!?”

      ”Vad jag menar min kära broder, är att det var hon som valde bort mig framför sin älskade människa och inte jag som valde bort henne.” Salen höll andan, vad hade den store guden Kyuurksho nyss sagt?

       ”Lögner!” Utbrast Saitchi men tycktes tystna när han såg sin broders sammanbitna blick. Småprat hördes i salen av de chockade gudarna.

       ”Om jag så talar i lögn varför frågar du inte Misshwa själv?” Då Kyuurksho talat färdigt uppenbarade sig gudinnan Misshwa och hennes utstrålning av moderlig kärlek fick alla att tystna av häpnad.

       ”Det Kyuurksho nyss talat är sanningen, Friheth valde bort sitt liv med sin man och valde ett liv bland mina älskade barn. Vattnet och Sanningens gud är beviset på det.” Mötet brast ut i ett uppror.

Hoppets gud vände sig om och log mot varelsen medan han la ena handen mot dennes vänstra kind.

       ”Vad var det du visste min kära?” frågade hoppets gud och väntade ivrigt på att varelsen skulle svara. Kyu stod förskräckt och kunde inte tro på det han såg, hans älskade herre var tillbaka. Något dem båda inte visste var att något var väldigt fel med den återskapade sanningens gud. Varelsen såg ut att öppna munnen för att svara men stängde snart munnen och såg bort mot denne dödliga gud.

       ”Att du skulle göra ett misstag.” Oishi stirrade på sanningens gud, vad menade han? Kyu som bara betraktat sa ingenting för han visste redan, visste vad som skulle hända, det var som hans moder sagt; sanningens gud skulle bli deras fiende. Den återskapta guden reste på sig från sin plats på marken och såg på dem båda dödliga med en obeskrivlig sorgsen blick. ”Oishi du skulle bara ha glömt mig.” Sai la sina händer mot Oishis kinder och log ett sorgset leende. Oishi såg förtvivlat på sin älskade.

       ”Hur skulle jag någonsin kunna glömma dig! Du är mitt allt, allt som jag älskar!” Hoppets gud hade sina händer om Sanningens gud men denne bara skrattade till.

       ”Men jag är fortfarande allt som du hatar.” Sanningens gud lyckades få fri sin ena hand och la den mot Oishis bröstkorg, där hans hjärta vilade. ”Innerst inne vilar hatet som du ännu inte insett.” Sorg fyllde Kyus hjärta, hur kunde hans herre säga något så sorgset till den han älskade? Allt mer förtvivlan och förfäran tycktes synas i Hoppets guds ansikte.

       ”Vad är det du säger? Hur skulle jag kunna hata dig!” Hoppets guds röst var darrig då han talade till Sanningens gud. Hoppets gud ville inte inse sanningen i det Sai ville säga och tog därför tag i honom. ”Jag vägrar tro på dig! Jag kommer aldrig att hata dig!” Det var då lidande tycktes skymta i Sanningens guds ansikte. Sanningens gud sa inget på ett bra tag utan såg enbart ner i marken.

       ”Men jag kommer aldrig att kunna bli din…” Den viskande rösten var nästan o härdlig att ens lyssna på som Sanningens gud fick ur sig. Det var då Sanningens gud såg åter upp. Kyu insåg plötsligt vad hans herre höll på att göra, han tänkte förgöra den han älskade.

       ”Herre, nej!” Kyu hann precis i tid för att sära på dem båda och blev själv träffad. Hans herres arm genomborrade hans bröst, blod strömmade ut genom det stora hål som orsakade det hela. Dem båda gudarna var båda chockade och förfäran samt ångest syntes tydligt i Sanningens guds ögon.

       ”K… Kyu!” Namnet lämnade Sais strupe och inom kort höll han om den stackars mannens kropp. Kyu som ännu inte dött höll om dennes ansikte och log.

       ”Jag är lycklig som slapp se dig döda den enda du älskar…” Kyus ögonlock föll sakta då meningen aldrig blev färdig sagd och det sista andetaget blev gjort. Darrningar spred sig över Sanningens guds kropp men inga tårar syntes. Hoppets gud rörde sin hand mot Sanningens gud men blev avlägsnad. Det var inte förens den återväckta guden började tala som han grät med Kyus hand i sina.

       ”Du av alla var den som hade rättigheten att leva, ingen annan är värdig den rättigheten.” Ett stygn av smärta tycktes forsa genom Hoppets gud.

       ”Sai…”

      ”Använd inte det namnet! Jag… Om jag aldrig blivit till skulle han fått allt, all makt, all kärlek. En far.” Det sista tycktes drunkna bland alla tårar och snörvlande men snart tystnade guden och reste på sig. Blod täckte den nakna kroppen och något så mörkt som självaste nattens bottenlösa mörker skymtades i Sais blick. ”Aldrig mer. Aldrig mer skall jag älska.”

       ”Sai! Sai vänta!” Oishi försökte få tag i Sanningens gud men Sai hade redan hunnit lyfta från marken med dem vingar som tidigare varit Oishis.



P.s Jag vet men Kaeru-hime... Jag väntar med det, kanske hittar någon klänning i Sverige^^<3

Dagar gick och träden började ändra färg. Ännu hade inte Oishi vaknat från sin dvala. Han låg som i en mardröm, jagad av bybor och hans älskade blev gång på gång brutalt mördad i omgångar. Illya och hans andra syskon hade med sorg i hjärtat blivit tvungna att tala om för folket som de kände, denna sorgsna nyhet. Den nyblivna frun hade inte blivit allt förkrossad över att hennes make låg på dödsbädden utan flörtade omkring som hon alltid gjort hemma, med gudarna.

 ”Jag önskar att han kunde vakna.”

 ”Jag också Hemrio.”

Illya höll om sin yngre bror som var drömmarnas gud för att han skulle känna något sorts av stöd i att hans broder var i det här tillståndet pga. det som de gjort mot honom. Hemrio gick snart fram till sin sovande broder för att försöka få honom att vakna med hjälp av sin drömförmåga. Sakta började mardrömmarna bli mildare, men det var långt ifrån helt borta. Gudarna började snart ge upp hoppet och var tvungna att ge ut följande budskap till världen:

       ”Jag berättar med sorg i mitt hjärta att Oishi, hoppets gud, har lämnat oss.”

     Sai kunde knappt tro det han hörde. Allt fler skuldkänslor började tynga hans hjärta och han började sakta förstå hur det känns att falla. Några dagar senare upptäckte en av byborna den fruktansvärda sanningen. Vattnet, som täckt ingången till Demonriket, hade börjat försvinna. Med skräck gick detta fort genom den lilla byn, oron var stor. Kyu som var på väg hem hade hört nyheten och visste inte om han skulle tolka det som en bra eller dålig. Snabbt sprang han hemåt. Han öppnade dörren och fick till sin fasa se att sin Herre inte längre fanns kvar i huset. Han sökte överallt, i byn, i skogen och alla andra platser som de brukat vistas i, men började sedan misstänka vart hans herre tagit vägen. Det tog inte lång tid innan han fick syn på honom.

 ”Herre, vad gör du?!”

Det enda Kyu fick se var blodet som rann ner mot marken och som droppade vilt ner. Just i denna stund vaknade hoppets gud åter upp.

       ”Herre, lämna mig inte! Jag ber dig! Varför gör du det här mot mig?!”

 ”K…yu…”

 ”Herre!”

Den dödliga guden la sin hand, som inte var sönderskuren, mot Kyus kind och sa ansträngt:

 ”För att jag är orsaken till att han inte vaknar.”

 ”Vad menar du? Herre? H…er…”

Den dödliga föll i gråt när han förstod att Sanningens gud hade slumrat in. Månader senare hade allt vatten försvunnit från öppningen till Demonriket, men porten in hade med ett trollslag försvunnit. Folk från byn spenderade alla sina lediga stunder i försök till att hitta porten, men ingen lyckades. När Hoppets gud åter kom på besök var det enda han sa:

 ”Vart är Sanningens gud?”

Ingen i byn hade svarat utan en gammal gumma som pekat mot riktningen av en kulle. På kullen stod en man som arbetade med att göra en sten av något slag. Guden skyndade sig fram till mannen och frågade:

       ”Vet ni vart Sanningens gud är, ingen talar om för mig vart han är.”

     Mannen som är Kyu ser upp på sin herres käresta och svarar på frågan:

       ”Han ligger här.”

 ”Vad menar du?”

       ”Sanningens gud, min herre, vilar här under denna kulle.”

 ”Du ljuger! En gud kan inte dö!”

Lugnt säger Kyu.

 ”Jag vet.

Tystnad lägger sig över guden och den dödliga. Innan den dödliga säger:

       ”Han lyckades ta sig förbi Akrwia, men efter att han fick höra om din bortkomst, vilket jag nu förstår inte var sann, tog han sitt liv för att be Misshwa om att du skulle vakna. Om han fortfarande levt skulle han nog glädjas över att få se dig igen. Hans sista ord var endå; jag är orsaken till att han inte vaknar, min kära Hoppets gud.”

       ”Det kan inte vara sant för det förklarar inte hur en gud kan dö!”

       ”Han gav sin gudomlighet till Akrwia.”

Den meningen tystnade guden. Guden la händerna för ansiktet och grät.

 ”Om jag bara kom hit tidigare.”

       ”Det skulle han inte ha velat. Du kom nu, och det betyder mycket för honom, även ifall hans fysiska del är borta så lever han vidare i våra hjärtan.”

     Guden lät sina vackra stora vita vingar åka ut och sa med tårar rinnande ner för kinderna:

       ”Av jord är du kommen och av jord skall du åter bli.”

En vind blåste förbi medan en av de stora vingarna från hoppets gud rygg drogs ut, vilket gjorde honom halvt dödlig.

       ”Även ifall du gör något sådant så får du aldrig tillbaka honom helt, du förstår det eller hur min käre gud.”

       ”Jag vet, men om det här gör att han åter kan finnas så offrar jag gärna allt för det.”

     Långsamt utan att de båda tittade förvandlades den vingen sakta till människo form med långt lila hår.

Varelsen satte sig upp innan den öppnade ögonen och sa:

       ”Jag visste det.”

Nattluften brändes mot min vita hy där jag stod i skydd av mörkret under granen, jag hade tänkt ta en promenad för att rensa mina tankar och komma bort ifrån mina föräldrars tjat men när jag hört ett skrik hade jag genast gått dit för att se vad som stod på och nu var jag som fastbunden vid synen alldeles framför mig. En pojke hade sina tänder pressade mot en stackars flickas nacke, blod rann nerför hennes hals, det såg nästan vackert ut där de stod i det snötäckta landskapet mitt ute i skogen med det röda som sakta hade börjat täcka den vita snön. Om han skulle upptäcka mig skulle jag ligga risigt till men tankarna vandrade av och an över ifall jag skulle springa därifrån eller vänta på att han skulle försvinna bort i nattens mörker. Plötsligt trillade flickans livlösa kropp mot marken, det kändes som om de mörka röda ögonen betraktade mig i mörkret men innan jag hann blinka så var han borta. Jag stirrade ut i mörkret och kände hur en ilning gick igenom mig när jag med darrande hand lyfte upp mobilen från jack fickan, sakta slog jag numret till polisen. Min blick var fortfarande på flickan som låg ner i den vackra snön helt utan liv. Jag kunde inte låta bli att känna skuldkänslor över att jag inte försökt göra något, men jag hade redan vid synen av dem förstått att det varit försent att rädda henne.
   Polisen pratade med mig en lång stund när de kommit till gläntan i skogen. Frågorna var som ett ständigt surrande och de upprepade samma sak flera gånger även ifall jag berättat det jag sett. Men en sak berättade jag aldrig för jag visste mycket väl hur deras blickar skulle stirra på mig, blickarna med oförståelse och irritation, hela berättelsen om att jag sett en kille med omotståndligt vackra röda ögon suga livet ur flickan förblev osagt.
   När jag kom hem var mina föräldrar snabbt på mig med frågor, om vart jag varit, vem jag träffat och om cigaretterna i rummet. Jag undvek frågorna som vanligt innan jag tog av mig ytterkläderna och gick till mitt rum och låste dörren. Jag slängde mig på rygg i sängen och stirrade upp mot mitt vita tak med tankarna i full gång. Vem var killen? Fanns det verkligen blod sugande vampyrer i den här tiden? Och varför hade han låtit sig själv bli upptäckt? Hade han något som han ville mig? Ett knackande på min dörr bröt mina tankar.

”Vem är det?” Frågade jag och satte mig upp.

”Det är jag din brorsa har du redan glömt mig eller?”

Jag hörde väl att hans röst lät irriterad och reste mig upp för att öppna dörren. Han gick som vanligt in och satte sig ner på min stol bredvid mitt lilla stål skrivbord. Det kändes som om någon höll ett öga på oss båda, jag kunde inte låta bli att titta mig omkring. Mina gula väggar med målningar, som jag målat, såg inte det minsta misstänksamma ut men fönstret som jag aldrig gillat såg olycksbådande ut, jag drog genast ner persiennen.

”Varför drog du ner persiennerna för?” Utbrast min bror då jag dragit ner dem. Jag bara stirrade på honom, kände han inte den olycksbådande känslan av att bli spionerad på?

”För att jag kände för det.” Svarade jag torrt, ville inte låta korkad inför min lillebror. Han tittade misstänksamt på mig men jag stirrade ilsket tillbaka.

”Vad är du arg för nu då? !” Muttrade han ilsket när han märkt min ilskna blick.

”Vad tror du? Erkänn att det var du som berättade för mamma och pappa om mina cigaretter!” Jag lät väldigt upprörd när jag talade och kudden greppade jag hårt för att jag inte skulle gå fram till honom och ge en rejäl smäll.

”Jag har inte skvallrat! Tänk lite mer på vart du lägger dem nästa gång!” Med de orden gick han ut från mitt rum och min dörr stängdes igen med en smäll.

”Tänk lite mer vart du lägger dem nästa gång...” Mumlade jag ilsket för mig själv när jag la mig ner på mage i sängen. Killens ögon dök plötsligt upp i mitt huvud, de som varit röda men inte vilken röd färg som helst utan blodfärgade, jag rös nästan till av att bara tänka på dem.

Dagar passerade och Sai gick oftare till byn för att träffa Oishi, som fick honom att känna sig som han gjorde. Den dödliga Kyu var orolig men för att inte guden Kyuurksho skulle få reda på något fick Kyu stå ut med att spela sin herre, vilket fungerade utmärkt pga. att de var nästan lika som bär.

       ”Så du är här igen.” Oishi vände sig om och såg på Sai.

       ”Gör det något?”

       ”Nej, det gör inget.”

Sai gick fram till Oishi som satt lugnt och stilla och beundrade utsikten från stenen han satt på. Med många känslor i sitt hjärta satte han sig bredvid Oishi. Illya, som hade börjat sin plan, var redan på gång med att ge sig av med sin brud. De båda gudarna satt tysta bredvid varandra. Snart började den ena av dem att tala:

       ”När ger du dig iväg?”

Oishi tittade på Sanningens gud som satt bredvid honom. En röd ton fanns över hela Sais ansikte och det verkade som om han själv inte märkt något. Känslor hade möjligtvis börjat bildas i Oishis hjärta för denne som var hans folks svurna fiende, men vad han skulle göra med dessa visste han inte.

       ”När min yngre bror ber mig om det.”

Tystnaden la sig över dem tills Sai reste sig upp.

       ”Då var det dags för mig att gå.”

       ”Vänta!”

Förvånad över Oishis reaktion tittade han bakåt.

       ”Om jag inte går nu så märker min far att jag är borta.” Sais svar var nästan som en viskning, han ville inte ge sig av utan var tvungen.

       ”Innan du går, kan du lyssna på det jag tänker säga?”

Guden nickade och satte sig åter igen på sin plats bredvid Oishi.

       ”Jag vet inte när eller varför, men jag har en stor begäran att göra dig till min.” Då Hoppets gud uttalade dessa ord kände Sanningens gud hur han inte längre kunde hålla sina känslor inne, han var tvungen att säga som det var.

       ”Jag känner detsamma.”

Chockad över svaret och kyssen, som snart kom, blev det inga ord över än ett vi ses igen innan den ena av gudarna återvände till sitt rike. Men ingen av dem kunde veta om de följder som skulle komma.

     Det tog inte lång tid innan Kyuurksho och Saitchi fick reda på vad deras söner höll på med, tack vare Illyas upplysningar. För att det inte skulle upprepas stängde Kyuurksho porten ner till Demonriket och förbjöd alla i hans rike att lämna det. Vatten täckte öppningen och utanför satte han det hemska monstret, till hälften man till hälften sjöodjur, Akrwia. Akrwia, som var ett förfärligt monster, bar en mask för att skydda sitt ansikte från solens strålar som ibland trängde ner till hennes djupa mörker och hennes svarta dödliga hår var som tentakler och kunde lätt döda den som ens vågade komma i närheten av porten.
     Sai som blivit förtvivlad över sin fars oförståelse hade mångtal gånger försökt förklara för honom hur det låg till, men han ville inte lyssna. Månader gick och allt färre demoner började existera i Demonriket tack vare att de försökt komma ut från detta fängelse och Kyu, gudens enda vän, hade blivit utkastad. Med många skuldkänslor beslutade sig guden för det enda rätta. När solen ännu inte hade gått upp i deras mörka värld gick han till porten som ledde ut och sa till Akrwia:

       ”Låter du mig passera ger jag dig min gudomlighet.”

       ”Och hur har du tänkt ge mig den?”

Guden svingade lätt med händerna och ett pergament rulle dök upp från ingenstans med ett kontrakt skrivet på.

       ”Med detta.

Akrwia tittade intresserat på pappret som kunde befria henne från hennes fångenskap och beslöt sig för att lita på guden. Med några lätta simtag var de båda uppe vid ytan.

       ”Och nu ge mig det du lovade.”

Guden gav monstret en sorgsen blick innan all hans odödlighet överfördes till Akrwia som genast började tjuta av smärta.

       ”Vad har du gjort?! Vad gör du med mig?!” Akrwias hud verkade lösas upp och droppa ner i sjön som täckte gången till Demonriket.

       ”Jag gav dig bara det du ville ha, min odödlighet.”

De sista skrikande tjuten hördes snart i det bubblande vattnet. Smärta gick genom den dödliga guden när en av de giftiga tentaklerna träffade honom innan Akrwia löstes upp i små bubblor. Dock visste han att monstret skulle få leva vidare i all oändlighet, men bara inte i fysisk form. Med de krafter som han hade kvar rörde han sig sakta mot byn.

     Den dödliga, men tappre Kyu, såg sig oroligt omkring. Inget hade varit sig likt sedan demonrikets härskare beslutat sig för att stänga porten. Folk i byn hade blivit sjuka en efter en av olika sorters sjukdomar och de skylde alla på den gud som kommit och besökt dem från Demonriket, Sai. Ett rasslande från buskarna han gick förbi fick honom att hoppa till och den som kom ut fick honom att nästan svimma av chock.

       ”Min herre!”

       ”Kyu, jag…”

       ”Min herre!”

Kyu tog snabbt tag i den fallande guden och märkte att något var riktigt fel. Veckor gick innan den nu mera dödliga guden var fullt frisk och Kyu visste inte riktigt hur han skulle tala om för honom om Oishis nya status samt olycka, men bestämde sig snart för att bara säga så som det var.

       ”Min herre medan ni inte kunde komma tillbaka så beslutades det i Himlavalvet att Oishi skulle gifta sig med en av vattenfolket.”

Kyu kunde se hur sin herres ansikte blev sorgset.

       ”Jag borde ha anat det.”

Var det enda hans herre svarade.

 ”Det är inte allt…”

Hans herre tittade på honom med en sådan blick att det nästan krossade honom att berätta den sista nyheten.

       ”Det verkar som att han förlorat sin förmåga att vakna efter att han försökt komma och hämta dig.”

       ”Han… Du skojar, det kan inte vara sant! Han skulle aldrig, en gud kan inte…” Kyu kunde bara se på hur hans herre blev allt mer och mer sorgsen.

       ”Men det är så det ligger till, jag är ledsen för att behöva ge dig enbart sorgsna nyheter.”

Kyu kunde bara se på medan hans herre grät, men lämnade snart rummet för att slippa se det han låtit ske.

Veckor hade gått sedan Oishi och hans yngre bror Illya hade gett sig av på sitt letande. De hade tillslut bestämt sig för en dags vila vid utkanten av en sjö, som hade förvånansvärt många hjortar. Bybor hade besökt de två resande gudarna och gett dem både mat och vin till deras ära. Som tack hade byborna bett de båda gudarna att döpa sjön de vilade vid. Eftersom de båda hade sett hjortar under hela sin resa och att detta ställe verkade vara deras tillhåll beslöt sig Oishi och Illya att sjön skulle döpas till Hjortsjön. Byborna tackade de båda gudarna för deras vistelse innan de båda var tvungna att fortsätta sitt sökande. Inte långt från byn de besökt hittade de snart det de sökte. Denna by, som de kallade för Skillingaryd, var en aning större än den förra och verkade inte ha några gamla damer alls, vilket fick dem att snabbt flyga ner för att inte skrämma upp folket som de gjort förra gången. De båda gudarna tog in sina vingar och tog på sig de dödligas kläder de fått som gåvor förut och gick sedan in i byn.
     Kyuurkshos son hade för femte gången gett sig ut från Demonriket för att undersöka denna nya värld tillsammans med sin kompanjon och dödlige vän Kyu.

       ”Du berättade att det fanns en by längre fram.” Började Sanningens gud att säga medan han gick genom de bevuxna växterna för att komma framåt.

       ”Min herre jag tror inte att det är vist att gå dit.”

Sai tittade på den dödliga med ett leende och svarade:

       ”Det är just därför jag vill dit.”

Efter ett ombyte, som Kyu hade varit så duktig med att ta med sig, gick de in i byn. Den odödliga blev genast förtjust i byn och frågade om allt som fanns där, vilket Kyu hjärtligt förklarade för sin mästare.

       ”Jag tänker inte bli någons fru!”

Den dödliga flickan såg ilsken ut och försökte komma loss från en gömd mans arm. Sai, som tyckte detta var fel, tog genast tag i mannens arm. Flickan var snart fri.

       ”Du borde vara vis min herre och göra som damen säger.” Sa Sai med arg röst. En stöt fick honom att släppa taget om mannen, med förundran tittade han på mannen som tagit av sig sin kåpa. Aldrig någonsin hade han möt en annan gud än sig själv.

       ”Min herre är du okej?”

 Kyu kom genast och drog honom åt sidan.

       ”Vad gör en anhängare från Himlavalvet här?”

Sai gav mannen en kritisk blick. Visst var mannen ståtlig och utstrålade klokhet, men något inom Sai sa att den här guden inte var någon att leka med.

       ”Förlåt min broder, han vet inte riktigt hur man handskas med dödliga ännu.”

En till halvt maskerad man hade kommit upp till dem. Kåpan över huvudet åkte snart av och Sai kunde känna hur hans hjärta tog ett extra slag. Framför ögonen på honom stod någon som var så vacker och de blåa ögonen tillsammans med det ljusa håret fick honom att känna sig en aning bortblåst.

       ”Ingen fara eller hur min herre? Ehm… Herre?”

Kyu tittade på sin herre som hade fått en lätt röd ton över hela ansiktet, vilket fick honom att oroa sig över sin herres hälsa.

       ”Hur visste du att vi var från Himlavalvet?”

Guden som utstrålade klokhet hade börjat tala.

       ”Låt oss gå.”

Sanningens gud vände sig snabbt om för att gå därifrån, men Illya tog ett tag om hans arm.

       ”Jag ställde en fråga fröken.”

  ”Fröken? Varför kallar du min herre för fröken för?” frågade Kyu medan han tittade på guden och började snabbt bearbeta situationen för att få sin herre långt bort från dessa två. Byborna tittade nyfiket på för det var inte ofta att de hade tre gudar på ett och samma ställe.

       ”Han visste det för att han är från Demonriket." Svarade flickan från förut som kommit fram igen och med de orden släppte Illya Sais arm.

       ”Demonriket? Men varför skulle en därifrån komma hit?”

Oishi tittade förundrat från flickan till dem som räddat henne, medan han sagt dem orden. Han hade känt något som drog honom till personen, som verkade komma från Demonriket, men vad det var visste han inte. Snart talade Sai.

       ”För att utforska.”

Svaret verkade få alla att slappna av och snart var alla i full gång att fråga dem om varför de var här och pressa på dem med saker. Kyu gjorde sitt bästa i att skydda sin herre. Timmar flög förbi medan de tre gudarna blev upp passade av byborna och det verkade som att tidens gud hittat det han sökte.

Kriget mellan Demonriket och Himlavalvet hade varat i flera miljoner år. Varför detta inträffat visste ingen av de dödliga, som vandrade jorden yta. Några av de dödliga berättade historier om hur Saitchi och Kyuurksho, härskarna över dessa riken, börjat fejden genom deras maktbegär och den som stoppat dessa två var ingen mindre än jordens skapare (alla gudars moder) Misshwa. Hon hade fängslat deras mest älskade personer i de dödligas värld. Kyuurksho och Saitchi bad om att få sina älskade personer tillbaka, men Misshwa hade svarat;
     
        ”Om ni lovar att inte skada naturen som jag skapat med min kropp, så lovar jag att ge dem åter.”

Saitchi hade genast bett om förlåtelse och lovat, vilket gjorde att han fått sin bedårande hustru tillbaka, men Kyuurksho verkade ha andra planer.

       ”Om du lovar mig en son i utbyte mot min älskade ägodel, lovar jag att inget ska skada din skapelse.”

Gudinnan hade tvekat, men insett att hon inget annat kunde göra och tagit Kyuurkshos älskade ägodel, vattnet, och hans hustru som tidigare blivit fast i de dödligas rike hade fått stannat kvar eftersom han offrat henne och vattnet för sina själviska planer. Vattnet, som gudinnan fått, använde hon sedan för att skapa vatten åt sina trötta små barn på jorden och som lovat fick Kyuurksho sin son som döptes efter hans fader(Sakrowhi), Sai.
   Saitchi som redan hade en son blev upprörd över sin kusins oerhörda fräckhet mot gudinnan Friheth(Kyuurkshos hustru, gudinnan över verkligheten) och la en förbannelse över det nyskapta barnet, en sådan fruktansvärd förbannelse att barnets framtid skulle för alltid vara hotad.
   Åren gick och de båda barnen växte upp till män. Oishi(Saitchis och Urikuris son) var den mest pålitligaste gud av dem som fanns. Syskonen var såklart avundsjuka på sin broder och en dag beslutade de sig att lura sin bror. Den näst äldsta, Illya tidens gud, som fått i uppdrag att åka till de dödligas värld för att hitta sig en maka, sa till sin äldre broder:

       ”Far har bett mig om att säga till dig att följa med mig i mitt sökande efter en maka.”

Oishi, som lurats av sin yngre brors lögn, följde med honom till de dödligas värld.
       Kyuurkshos son, som var vackrare än självaste gudinnan Misshwa och som var sanningens gud, hade blivit ombedd att gå upp till de dödligas värld för att hitta sig en slav, som skulle göra allt i sin makt för att skydda honom och inte låta förbannelsen gå i uppfyllelse.
   Sai, som aldrig innan varit i de dödligas värld, beundrade allt med nya ögon. Hans far hade sagt att de dödligas rike var något ondskefullt och skrämmande. Den odödliga beundrade allt i sin närhet tills han hörde något som han aldrig hört förut. Sai gick en bit in och hittade en smutsig pojke. Den dödliga blev lätt förskräckt när den gudomliga varelsen uppenbarat sig för honom och började be om förlåtelse. Sanningens gud satte sig ner på knä och satte en hand mot dennes axel och sa sedan mjukt med ett leende:

       ”Var inte rädd, du dödlige, jag ska inte skada dig.”

Pojken, som grät, tittade upp och mötte den odödligas blick som var fylld med varme och log. Guden som var förundrad över denna dödliga varelse började fråga:

       ”Varför är du ledsen och vad är det som rinner nerför dina kinder?”

Pojken tittade på Sai och kunde knappt tro det han hörde.

       ”Det är tårar min herre och de rinner för att jag har mist min mor.”

Det uppstod en tystnad innan den dödliga pojken började tala igen.

       ”Om jag inte misstror så är herrn någon högt uppsatt person. Det är inte meningen att låta oförskämd, mitt namn är Kyu och jag undrar om ni skulle kunna ta med mig till vart ni än kommer ifrån.”

Sai blev en aning förvånad över att denne dödliga visste vad han talade om och svarade:

        ”Om det så är din önskan dödlige.”

Att bli omfamnad av en dödlig kändes inte alls kallt och hemskt som han fått höra av sin fader och alla monster som han levde med, och gav en lätt kram tillbaka.

       ”Låt oss gå då, Kyu, den tappre.”