Myt. Kapitel 2 del 6.
”Sai” Den välbekanta stämman fick Sai att rysa in i märgen där han var i en grotta. Sanningens gud visste att han var ensam i mörkret tillsammans med de eldflugor som följt honom, men rösten tycktes leta sig in i honom och vägrade lämna tankarna i fred. ”Jag vet att du är redo, dags att påbörja ditt öde.” Rösten var mjuk och talade melodiskt till honom, Sai blundade varje gång rösten hördes. Sai visste vems rösten var men kunde inte acceptera att han inget annat var än en docka, en docka som inget annat kunde göra än att lyssna på sin mästare.
”Som du vill… Kekanona.” Då han sa hennes namn öppnade han sina ögon och fick grottan att darra av skräck. Kekanonas närvaro kändes tydligt i luften runt Sanningens gud även om hon för tillfället gett sig av. Då var det dags. Guden såg ner på sin hand, det var som om han hoppades på att se ett tecken på att allt var en dröm men det enda han såg var de linjer som var ritade i handen.
”Låt oss gå, undergången är nu nära.” Med dem orden försvann Sanningens gud från platsen och det ljus som funnits försvann från grottan.
Hoppets gud tittade bakåt och möttes utav dem han trott dött. Han kunde inget annat tro att hjärnan spelade honom ett spratt.
”Kyu, Chi… hur?” Var allt han fick fram vilket fick dem båda personerna att le framför honom.
”De kallade på oss från dödens vagga, de sa att du skulle behöva hjälp.” Svarade Kyu och tog ett steg framåt medan Chi stod elegant kvar på sin plats. Den dödlige guden fick inte fram ett ljud.
”Oishi, min kära hoppets gud, vi vill veta om du har hjärta att stå emot vad som helst för att rädda världen från dess fall.” Chi talade vackert men med allvarlig ton till Hoppets gud.
”Även om det skulle betydda att den du älskar, aldrig mer kommer att vara i din närvaro.” Kyu fortsatte nästan på direkten då Oishi hade tänkt svara för att försäkra sig om att Oishi förstod riskerna. Hoppets gud kände hur hans mod sjönk än en gång. Skulle han bli tvungen… nej, dem kunde väl ändå inte mena…
”Vad är det ni vill få fram?” krävde Hoppets gud att få veta.
”För att rädda allas liv måste du offra den som är roten till allt, du måste döda den du älskar.” Då Chi sa detta darrade hon på rösten, det sårade henne att behöva berätta detta då hon visste att Sanningens gud inte dödat Kyu med avsikt.
”Finns det inget annat sätt?” Oishi såg bedjande på dem båda och hoppades på att det skulle finnas något sätt, men då han fick syn på Kyus sårade blick visste Oishi innerst inne att det inte fanns något annat sätt.
