Myt. kapitel 2.
(Sorry att jag inte lagt ut på länge men hade totalt glömt bort det! Men också för att jag inte hade skrivit så mycket mer sedan sist.... OoO Men här kommer forsättningen!)
Illya hade insett en sak efter att demonerna invaderat deras hem. Han var tvungen att hitta sin äldre broder och tala om för honom vad demonerna sagt till gudarna innan demonerna hade brutalt dödat dem. Illya hade bara haft tur då han lyckats komma undan demonerna. Det hade varit Heligia som räddat honom. Hon hade kastat sig mellan demonerna och Illya medan hon uttalat en förflyttningsformel. Det enda som Illya tycktes minnas var hur Heligia lagt sina läppar mot hans innan han förflyttats till en grotta längre bort. Aldrig hade han känt sig så förnedrad som han gjorde nu. Allt var demonernas fel. Om dem aldrig kommit skulle aldrig hans mänskliga fru dött och inte heller skulle han känna sig så olycklig som han gjorde nu. Om Heligia var död var det hans fel och han skulle vara tvungen att leva med det. Tidens gud gillade det inte alls, han ansåg att det hade varit onödigt för Heligia att offra sig så som hon gjort. Han hade kunnat klara av det själv. Illya fortsatte klättra sig neråt, från grottan som låg flera hundra meter upp, för att kunna hitta sin broder. Illya började fundera på vad som hänt resten av gudarna, hade dem verkligen dött? Fast Illya visste bättre. Dem kunde inte ha dött, det skulle behövas mer än några demoner för att döda hans far, farbror och Misshwa. Vinden drog i honom och han kunde på avstånd utskilja små svarta prickar som växte i storlek. Verkar som om dem hittat mig... Varför var hon tvungen till att skicka mig till en utav grottorna! Hon borde vetat bättre! Tänkte Illya ilsket och började fundera på hur han skulle lyckats komma ner. Visst kunde han använda sina krafter till att stoppa tiden för att hinna ner innan varelserna hann dit men något sa honom att han inte skulle kunna klara göra det. Smärtan var outhärdig, hans muskler värkte och hans vackra klädsel var för länge sedan förstörd. I denna stund började han klandra sin broder för att han någonsin fallit för Sanningens gud. Varför hade Illya inte stoppat det tidigare? Illya svor högt då små stenar började falla ner mot honom. Då Illya äntligen tittade tillbaka mot prickarna kunde han avgöra att det inte dröjde mer än ett par minuter innan de skulle vara framme. Hur han hatade ödet för att det gjort något sådant här mot honom. När han väl hittar personen som besitter ödet skulle Illya mörda honom, det var en sak som var klar.
-Jin-sama.
