Myt. Kapitel 2.
Oishi hade hört någons skrik då han tagit sig ut på gården och undrat vem det var. Alla andra gudar, förutom han själv, var på mötet på platan. Han försökte komma på vart han hört rösten innan men kunde inte minnas vart. Utan att tänka mer på det letade han sig nerför trappan som ledde ner från tornet, som han befunnit sig vid. Han hade många tankar i sitt huvud. Sin fars heder, Sai, ondska och kärlek cirkulerade i hans tankar. Han hade varit tvungen att välja, välja mellan sin kärlek och sin plikt. Inget hade varit som han trott. Då Hoppets gud äntligen kom ner från tornet möttes han av en hemsk syn. Blod. Vart han än såg sipprade sig blod nerför de förhistoriska byggnaderna, inga kroppar syntes men Oishi visste redan vilka blodet tillhörde. Först kunde han inte tro att det var sant. Blodet tillhörde ingen annan än de dödliga. Hur det kommit hit visste han inte men sanningen i vad som hänt skulle han inte få reda på än. Oishi följde gången av blodstänkta byggnader, mot porten som ledde till den mänskliga världen. Ingen hade han ännu hittat och det gjorde honom frustrerad, vem hade kunnat göra något sådant? Tillslut hittade han Keishi. Keishi var bunden till en påle och hans en gång ståtliga vita vingar låg vid hans sidor, uppbrända. Oishi hade bara stannat till och beskådat synen, utan ett ord eller tårar. Inom kort gick Hoppets gud fram till sin kära broder och höjde handen för att röra vid honom.
”Keishi…” Rösten var sprucken och då Hoppets gud rörde vid det stela ansiktet såg han hur Keishis minnen forsade fram genom honom. Kekanona. Den svarta skuggliknande besten kunde inte varit någon annan än hon, gudinnan av ondska. Plötsligt tycktes något gå upp för vår sorgsna gud, hans syster hade återvänt.
I grottornas inre vandrade Sanningens gud. Kekanona hade lämnat honom där för att sätta igång sin hämnd mot de gudar som fängslat henne. Sai visste inte vad han skulle göra, inget lockade honom numera. Tydligt kunde han känna Oishis känslor då han var fortfarande bunden till honom. Om några dagar skulle det vara över, då skulle han inte längre finnas. Han skulle sjunka in i det mörker som väntade honom på andra sidan. Då Sai mindes mörkret rös han till. Han ville inte tillbaka men var tvungen. Vår kära Sanningens gud kände sig hopplös, varför hade han valt att gå till den mörka sidan? Inte långt bort från där Sai vandrade tycktes sprickan som Kekanona gjort på kristallen att brista. Den växte sig större och starkare så att till sist en hand blev synlig i dess spricka. Kekanonas son hade varit under flera årtionden varit fast inuti denna kristall, men aldrig haft kraften till att komma ut. Tack vare hans mammas utbrott, över att han kommunicerat med flickan, hade sprickan varit tillräcklig stor för honom att bryta sig fri. Yukito, som var hans namn, kämpade att få sprickan att bli större men Sanningens gud hade redan upptäckt hans flyktförsök. Innan Yukito hann göra något var det redan försent.
”Rauj soru nio Yukito ni embro.” Sai såg på medan kristallens spricka än en gång slog igen och Yukito var åter fången. Sanningens gud kände sig lättad, om Yukito skulle ha lyckats fly skulle Kekanona säkerligen inte ge honom samma värme som innan. Plötsligt skar sig ett minne in i honom. Sai var åter vid den sjö som han och Oishi tillbringat mycket tid vid. Hoppets gud såg på honom med sorgsen blick. Sai ville gå fram och lägga armarna om honom men lika fort som minnet kommit försvann det.
