goshujinsama

Följande dagar var som alla andra men nu vågade jag sällan vara ensam i mitt rum och tillbringade större delen med familjen framför tv: n och polisen hade kommit på besök ett par gånger för att förhöra mig ännu en gång. 
  
    När jag gick ut på min dagliga kvällspromenad runt nio, tre dagar senare i skogen svängde jag av mot stället. Stället var en plats där många personer möttes för att umgås och ha kul. Stället låg ganska långt in i skogen bara för att inga poliser skulle hitta oss när vi festade som galningar. På stället fanns det en stor grillplats där man kunde grilla mat om man var hungrig. Jag drog på mig vantarna när jag var halvvägs till stället. Snön föll ner från himlen, jag tittade som vanligt upp för att betrakta det vackra vita som föll. När jag tittade ner igen märkte jag att stigen inte syntes längre, hade jag gått för långt? Känslan av panik började bildas men jag försökte intala mig själv om att stigen skulle dyka upp när jag minst anade det. Flera minuter gick utan att stigen dök upp, mobilen hade jag glömt hemma i min brådska att komma till stället där mina kompisar väntade. Min känsla av panik hade försvunnet när jag bestämt mig för att sluta upp med att tänka på det värsta. Plötsligt hördes det fotsteg bakom mig, jag stannade då upphörde stegen och jag vände mig om men ingen fanns där. Jag började räkna högt för de nya steg jag tog.

     ”Ett, två, tre, fyra….”
Jag tyckte mig se någon gående 50 meter från mig och började springa mot personen men när jag kommit ikapp och skulle röra vid den röda jackan försvann personen, framför mig låg ett rådjur helt upprivet. Jag tog snabbt min hand mot munnen för att inte kräkas. Min kropp började reagera instinktivt, jag sprang. Känslan av rädsla och att bli jagad förföljde mig hela tiden. Jag tittade bakåt flera gånger när jag sprang men ingen följde efter, ändå kunde inte känslorna försvinna. När jag började få tankarna att ge upp såg jag ett ljus och då ökade jag farten fast jag var helt slut. Hur länge jag sprungit visste jag inte, men ljuset fick mig att koncentrera mig på att komma dit fort, till ljuset som gav mig trygghet och varme, där troligviss någon jag kände fanns. Jag pressade mig igenom granarna, de försökte dra mig tillbaka och hålla mig fast tills den som jagade mig hann komma ikapp men jag rök till varje gång jag fastnade och äntligen var jag i ljuset.

    Elden sprakade och flera personer i stället stirrade på mig när jag kommit inspringande med rufsigt blont hår. Jag blev omkramad av mina kompisar och jag kände äntligen en lättnad.

”Vad har du varit?” Utbrast Tyson som stod en bit ifrån oss.

”Jag…”

”Ah! Kom igen nu, dags att festa vet ja!” Sa min närmaste vän Michele som la armen om mina axlar med en flaska bacardi i andra.

Vi gick alla fem till de andra festande galningarna och min rädsla var borta, men känslan om att bli uttittad var fortfarande kvar. Vi festade till långt in mot midnatt, men jag höll mig på min vakt för jag visste att något eller någon vakade över mig men vem det var förblev ett mysterium under resten av kvällen.

    På vägen hem skildes vi åt och mina ben kändes en aning vingliga och jag kunde inte koncentrera mig ett dugg. Jag måste ha svimmat på stigen för jag mindes inte ett dugg om hur jag kommit hem eller hur jag någonsin orkat få på mig min pyjamas nästa dag allt var förvirrande, när jag festar orkar jag inte göra annat än att ta mig hem och lägga mig med kläderna på i sängen, detta var väldigt oroväckande för mig. Vad skulle hända härnäst? 

   Huvudvärken var extrem, solen lyste in genom mitt fönster in i rummet och jag försökte gömma mig i mörkret under täcket. Jag vaknade inte igen förens sent på eftermiddagen när mamma öppnade dörren till mitt rum för att väcka mig, pappa var hos farmor och hälsade på fick jag reda på vid middagsbordet. Maten gjorde mig illamående men jag gjorde mitt bästa att äta åtminstone en liten bit av lasagnen så att mamma inte skulle klaga.

    ”Jag är tillbaka!” Hörde man pappa skrika från hallen. 

Mamma reste på sig för att gå ge honom en välkomst kyss. Jag och min bror satt lugnt kvar vid matbordet pilande i maten. 
   
       ”Ska vi slänga maten medan vi har chansen?” Frågade min bror. 
    
       ”Självklart.” Svarade jag leende, vi slängde maten innan mamma och pappa kom, vi ställde in efter oss också innan vi gick våra separata vägar till våra rum. Jag öppnade försiktigt min dörr och smög in och drog snabbt för persiennen på mitt fönster. Jag tog en bok och satte mig på andra sidan av rummet och läste i min puff. Boken jag läste just nu var en rysare och svårt var det att inte känna sig rädd när man skulle gå och lägga sig. Med huvudet mot kudden med lampan på mitt bruna skrivbord tänd blundade jag. Ljuset började fladdra till under ögonlocken på mig, jag blev nervös, tänk om det/den återvänt. Jag vågarna inte röra mig i sängen och inte heller öppna ögonen. När lampan plötsligt släcktes började mitt hjärta bulta snabbare. En hand tog bort håret som hamnat i ansiktet på mig, jag kunde tydligt känna och höra mitt hjärta slå hårt i bröstet på mig när någon eller något satte sig på sängkanten alldeles bredvid magen på mig. Inget andetag hördes bara mitt hjärtas slag som slog hårdare och hårdare. Jag kunde känna tydligt någon som var över mig med ansiktet inte långt från mitt eget. Jag hade hållit andan länge och var tvungen att ta ett djupt andetag, jag satte mig upp för att andas in så mycket luft som möjligt och som alla gånger innan var det ingen i rummet. Skräcken jagade mig medan jag tittade runt i rummet, tårar började leta sig fram i ögonen på mig då jag tände lampan. Hade jag börjat bli psykiskt sjuk eller något? Varför är det bara jag som ser och känner saker som inte syns? Mina tankar blev allt mer skrämda, hade jag verkligen börjat bli galen? Jag steg upp från sängen även ifall min kropp sa åt mig att låta bli, men min hals kändes alldeles torr jag var tvungen att dricka något Jag öppnade min dörr och sprang snabbt över golvet för att tända lyset i hallen. Jag gick med hjärtat i halsgropen mot köket. Poträtten av människor och djur på väggarna verkade stirra på mig. Jag började tänka på högstadiet då jag gått till kuratorn hela tiden för att prata om mina problem hemma och mina drömmar. Mina gamla mardrömmar om att blivit jagad av släkt och vänner, bli kallblodigt mördad och självmordsförsöken fyllde mitt inre, skulle någon av drömmarna slå in? Visst hade mina kompisar sagt att jag var synsk men det var ju bara på skoj. Jag tände i köket, fönstret försökte jag undvika att titta mot. Jag tog fram ett glas och fyllde det med vatten, drack upp det och fyllde det igen för att ta med mig det till mitt rum. Jag släckte efter mig innan jag gick in i mitt rum, och märkte inte förrän jag släkt lampan i hallen att jag inte var ensam.

      ”Vem är du?” Frågade jag med darrande röst när jag gick in i mitt rum. ”Det här är inte roligt längre. Visa dig och tala om för mig vad du vill.”

Mina händer darrade när jag släckte lyset i mitt rum, jag var tvungen att få reda på vem det var som gjorde det här mot mig, även ifall det är en vampyr jag har mot mig. Jag kände någon som tog ett stadigt grepp om min övre del av vänstra armen. Jag tittade in i de blodröda ögonen som betraktade mig, jag började plötsligt känna mig lugnare för nu visste jag att det var det här som väntat mig hela tiden. 
 
     ”Jag är en vampyr.” Svarade en mörk röst till mig rösten fick mig att känna mig lugnare än innan, mitt hjärtas rytm hade gått ner en aning. 
    
     ”Jag frågade efter ditt namn…” Jag kände ett behov av att få reda på mer om denna vampyr.

     ”Sebastian…” 
 
    ”Jag är…” började jag säga men blev avbruten.
     
     ”Jag vet redan.” Jag rynkade pannan, hur kunde han veta det redan? 
  
    ”Hur kan du veta mitt namn?” Jag fick inget svar och handen hade börjat släppa min arm. Jag ville inte att han skulle ge sig iväg än, jag tog tag i hans tröja. ”Måste du ge dig av redan?”

Jag släppte honom när jag fick en nickning som svar, jag följde honom till fönstret som stod på glänt och följde honom med blicken när han lämnade huset. Min rädsla försvann efter mötet med min så kallade vampyriska förföljare likaså alla konstigheter som hänt mig de senaste dagarna.