goshujinsama

Hoppets gud hade under denna tid bara sökt efter Sanningens gud. Han hade färdats dag som natt, även i hans försvagade tillstånd. Utan vingar och med öppna sår hade han vandrat. Det hade varit nära att han hade strukit med men en flicka med långt rosa hår hade räddat honom och hon var även den som följde med på hans resa.

       ”Hur kan du vara så säker på att du kommer att hitta honom?” Frågade flickan som gick bredvid guden där dem vandrade i en skog. Hoppets gud såg på flickan, hon påminde så mycket av hans älskade men ändå var det något som skilde dem åt. Minnet av Kyus plötsligt död slog genom hans huvud och fick honom att för en stund titta bort.

       ”Det är hoppet.” Svarade Hoppets gud och såg mot den solbelagda himlen tills hans hjärta slog ett extra slag. Snabbt såg han åt sin sida, där bland träden fanns han, han som Guden letat efter.  ”Sai!” Springandes med flickan som släptåg rusade han genom träd och buskar tills han kom fram till en glänta. Gläntan var som en tidlös värld. Sai stod i mitten av det hela med små eldflugor flygande runt honom. Oishi tittade på honom med uppspelta känslor. Blicken som prydde Sanningens guds ansikte var som en döds, lika tom. ”Sai!” Hoppets gud hade skyndat sig fram och tagit tag i dennes arm innan denne hunnit ge sig av. Sanningens gud såg mot den andre guden utan att visa en enda känsla.

       ”Oishi.” Var det första som lämnande Sanningens guds läppar innan han upptäckte flickan lite längre bort. Hon såg på med oro i blicken och hela hon utstrålade rädsla och agg mot Sanningens gud. ”Åter igen har du gjort ett misstag.” Desperat såg Oishi mot Sai.

       ”Sai kom tillbaka till mig, låt mig ha dig i mina armar som alla gånger innan.” Hela den vackra tidlösa världen tycktes sakta stanna upp. Eldflugorna surrade sakta och stannade på sin plats runt Sai utan att röra sig mer än så de kunde hålla sig i luften. Sanningens gud gav inte en min utan lyckades smidigt, tack vare sina gudomliga krafter, få Hoppets gud att släppa taget om honom och flyga iväg en bit bort. Sanningens gud såg mot Hoppets gud som börjat sätta sig upp och öppnade sina läppar:

       ”Misstaget i att hitta mig med hjälpen av en flicka.” Sanningens gud vände sig snart om mot flickan som livrädd klamrade sig fast i de små träd som fanns bredvid henne. ”Du är orsaken till att vingarna som pryder min rygg inte längre kan flyga eller hur flicka lilla.” Flickan började genast skrika då en kraftig vind slogs mot henne.

       ”Sai, sluta! Hon har inget med det här att göra!” Skrek Hoppets gud ut då flickans kropp sakta började åta sig sår. Vinden slutade aldrig utan lyssnade enbart på Sanningens gud som hade sin högra arm riktad mot flickan.

       ”Hon är allt. Hon är den som måste offras.”

      ”Sai vad pratar du om?!” Oishi hade lyckats ta sig upp och rörde sig mot Sai. Sanningens gud svarade aldrig utan fortsatte skicka starka hårda vindar mot flickan som skrek ut i smärta då stenar och grenar träffade henne. Då en sten höll på att krossa den stackars flickan lyckades Hoppets gud rädda henne genom att knuffa ner Sanningens gud mot marken. ”Sai säg mig vad som är fel med dig!” Skrek Oishi ut i förtvivlan, sorg fyllde honom. Sai såg upp på Hoppets gud där han var över honom. Vad skulle Sai svara honom? Att han blivit skapad att bli världens undergång?

       ”Inget, jag är mitt sanna jag, jaget som kommer att bli allas undergång.” Sai mindes åter Kyu och sorg prydde Sais en gång vackra själ. Hoppets gud kunde inte förstå sin älskade, vad var det med honom? Vad var det han själv gjort för fel?

       ”Sai, jag ber dig. Kom tillbaka till mig, var vid min sida.” Oishis röst höll på att brista av sorg, han älskade Sai mer än något annat och här sa Sai att han hade fel. Plötsligt bytes Oishis uppmärksamhet mot ett ljud längre bort. Ljudet var som en svischande vind men något fick ljudet att framstå som något farligt. Där borta, där flickan stått stod nu en underlig varelse. Vackert vågigt rosa hår letade sig nerför varelsens mänskliga kropp och den nakna kroppen verkade vara täckt av en beige päls. Ögonen som prydde ansiktet var röda och verkade vara fyllda med så mycket hat att vem som helst skulle springa därifrån.

       ”Som sagt, du gjorde ett misstag i att hitta mig.” Enkelt som innan slog Sai undan Oishi för att möta detta monster. Oishi förstod inget, vad menade Sai? Sai stod nu upp och flyttade på manteln som försökte lägga sig i en obehaglig vinkel på honom. ”Stor sorg är det inom mig över det jag måste göra.” Sai tystnade med höjde bestämt sin blick samt arm mot varelsen. ”Chi Sakurra du må vara den sista av din art men… jag kan inte låta dig leva ty du är en förbannelse för oss alla.” Tankar forsade fram genom Oishis huvud och han visste plötsligt vem varelsen var.

       ”Sai gör det inte!” Men det var redan försent, tusen nålar av is forsade fram från Sais hand och borrade sig in i Chis kropp. Ekande skrik hördes från Chi då hennes kropp blev fylld av nålar. Det gjorde ont och ett par minnen från tiden då hon och Kyu träffats gick genom henne, den som stod framför henne, den som höll på att döda henne var den som dödat den hon älskat. Rasande vägrade hon ge sig och stod halv lutande mot Sai.

       ”Jag vägrar dö, du måste sona för dina synder min kära sanningens gud. Du dödade den som älskade dig, som såg dig som sin broder. Du dödade den enda jag någonsin älskat. Sanna mina ord, du ska betala för Kyus död.” Chis ord skar rakt in i Sais själ, hon hade rätt allt var hans fel om han aldrig skapats, om han aldrig fötts igen skulle Kyu fortfarande funnits vid liv men han kunde inte tänka på detta nu.

       ”Försök bara, du är ändå inte ämnad till att döda mig.” Svarade Sai och kallade på ett odjur så hemskt att man blev tvungen att blunda. Oishi hade bara sett på, vad var det han hört? Var Chi Kyus älskade? Oishi kunde knappt bearbeta allt.

       ”Sai vad är det som hänt dig…” Sa Hoppets gud tyst för sig själv då han försökte ställa sig upp då besten dök upp. Oishi skyndade sig att blunda, för att inte falla in i den oändliga sömn som skulle bifalla honom om han tittade på besten. Besten riktade in sin blick mot Chi och inom loppet av ett par sekunder var hon i dess mun. Ekande skrik tystnades inom kort och Chi tog sina sista andetag och det sista hon någonsin såg var Kyus vänliga leende. Sai återkallade besten och la snart sin högra hand mot sitt ansikte. Han hade dödat någon som inte behövt bli ett av hans offer. Sanningens gud såg snart bort mot Oishi och lät vingarna åka ut. Nästa gång vi möts kommer att vara under krigets timma, min kära. Med dem tankarna lyfte Sai från marken för att slippa plågas av minnen och löften.