Myt. kapitel 2 del 1.
Hoppets gud vände sig om och log mot varelsen medan han la ena handen mot dennes vänstra kind.
”Vad var det du visste min kära?” frågade hoppets gud och väntade ivrigt på att varelsen skulle svara. Kyu stod förskräckt och kunde inte tro på det han såg, hans älskade herre var tillbaka. Något dem båda inte visste var att något var väldigt fel med den återskapade sanningens gud. Varelsen såg ut att öppna munnen för att svara men stängde snart munnen och såg bort mot denne dödliga gud.
”Att du skulle göra ett misstag.” Oishi stirrade på sanningens gud, vad menade han? Kyu som bara betraktat sa ingenting för han visste redan, visste vad som skulle hända, det var som hans moder sagt; sanningens gud skulle bli deras fiende. Den återskapta guden reste på sig från sin plats på marken och såg på dem båda dödliga med en obeskrivlig sorgsen blick. ”Oishi du skulle bara ha glömt mig.” Sai la sina händer mot Oishis kinder och log ett sorgset leende. Oishi såg förtvivlat på sin älskade.
”Hur skulle jag någonsin kunna glömma dig! Du är mitt allt, allt som jag älskar!” Hoppets gud hade sina händer om Sanningens gud men denne bara skrattade till.
”Men jag är fortfarande allt som du hatar.” Sanningens gud lyckades få fri sin ena hand och la den mot Oishis bröstkorg, där hans hjärta vilade. ”Innerst inne vilar hatet som du ännu inte insett.” Sorg fyllde Kyus hjärta, hur kunde hans herre säga något så sorgset till den han älskade? Allt mer förtvivlan och förfäran tycktes synas i Hoppets guds ansikte.
”Vad är det du säger? Hur skulle jag kunna hata dig!” Hoppets guds röst var darrig då han talade till Sanningens gud. Hoppets gud ville inte inse sanningen i det Sai ville säga och tog därför tag i honom. ”Jag vägrar tro på dig! Jag kommer aldrig att hata dig!” Det var då lidande tycktes skymta i Sanningens guds ansikte. Sanningens gud sa inget på ett bra tag utan såg enbart ner i marken.
”Men jag kommer aldrig att kunna bli din…” Den viskande rösten var nästan o härdlig att ens lyssna på som Sanningens gud fick ur sig. Det var då Sanningens gud såg åter upp. Kyu insåg plötsligt vad hans herre höll på att göra, han tänkte förgöra den han älskade.
”Herre, nej!” Kyu hann precis i tid för att sära på dem båda och blev själv träffad. Hans herres arm genomborrade hans bröst, blod strömmade ut genom det stora hål som orsakade det hela. Dem båda gudarna var båda chockade och förfäran samt ångest syntes tydligt i Sanningens guds ögon.
”K… Kyu!” Namnet lämnade Sais strupe och inom kort höll han om den stackars mannens kropp. Kyu som ännu inte dött höll om dennes ansikte och log.
”Jag är lycklig som slapp se dig döda den enda du älskar…” Kyus ögonlock föll sakta då meningen aldrig blev färdig sagd och det sista andetaget blev gjort. Darrningar spred sig över Sanningens guds kropp men inga tårar syntes. Hoppets gud rörde sin hand mot Sanningens gud men blev avlägsnad. Det var inte förens den återväckta guden började tala som han grät med Kyus hand i sina.
”Du av alla var den som hade rättigheten att leva, ingen annan är värdig den rättigheten.” Ett stygn av smärta tycktes forsa genom Hoppets gud.
”Sai…”
”Använd inte det namnet! Jag… Om jag aldrig blivit till skulle han fått allt, all makt, all kärlek. En far.” Det sista tycktes drunkna bland alla tårar och snörvlande men snart tystnade guden och reste på sig. Blod täckte den nakna kroppen och något så mörkt som självaste nattens bottenlösa mörker skymtades i Sais blick. ”Aldrig mer. Aldrig mer skall jag älska.”
”Sai! Sai vänta!” Oishi försökte få tag i Sanningens gud men Sai hade redan hunnit lyfta från marken med dem vingar som tidigare varit Oishis.
P.s Jag vet men Kaeru-hime... Jag väntar med det, kanske hittar någon klänning i Sverige^^<3
