goshujinsama

Dagar gick och träden började ändra färg. Ännu hade inte Oishi vaknat från sin dvala. Han låg som i en mardröm, jagad av bybor och hans älskade blev gång på gång brutalt mördad i omgångar. Illya och hans andra syskon hade med sorg i hjärtat blivit tvungna att tala om för folket som de kände, denna sorgsna nyhet. Den nyblivna frun hade inte blivit allt förkrossad över att hennes make låg på dödsbädden utan flörtade omkring som hon alltid gjort hemma, med gudarna.

 ”Jag önskar att han kunde vakna.”

 ”Jag också Hemrio.”

Illya höll om sin yngre bror som var drömmarnas gud för att han skulle känna något sorts av stöd i att hans broder var i det här tillståndet pga. det som de gjort mot honom. Hemrio gick snart fram till sin sovande broder för att försöka få honom att vakna med hjälp av sin drömförmåga. Sakta började mardrömmarna bli mildare, men det var långt ifrån helt borta. Gudarna började snart ge upp hoppet och var tvungna att ge ut följande budskap till världen:

       ”Jag berättar med sorg i mitt hjärta att Oishi, hoppets gud, har lämnat oss.”

     Sai kunde knappt tro det han hörde. Allt fler skuldkänslor började tynga hans hjärta och han började sakta förstå hur det känns att falla. Några dagar senare upptäckte en av byborna den fruktansvärda sanningen. Vattnet, som täckt ingången till Demonriket, hade börjat försvinna. Med skräck gick detta fort genom den lilla byn, oron var stor. Kyu som var på väg hem hade hört nyheten och visste inte om han skulle tolka det som en bra eller dålig. Snabbt sprang han hemåt. Han öppnade dörren och fick till sin fasa se att sin Herre inte längre fanns kvar i huset. Han sökte överallt, i byn, i skogen och alla andra platser som de brukat vistas i, men började sedan misstänka vart hans herre tagit vägen. Det tog inte lång tid innan han fick syn på honom.

 ”Herre, vad gör du?!”

Det enda Kyu fick se var blodet som rann ner mot marken och som droppade vilt ner. Just i denna stund vaknade hoppets gud åter upp.

       ”Herre, lämna mig inte! Jag ber dig! Varför gör du det här mot mig?!”

 ”K…yu…”

 ”Herre!”

Den dödliga guden la sin hand, som inte var sönderskuren, mot Kyus kind och sa ansträngt:

 ”För att jag är orsaken till att han inte vaknar.”

 ”Vad menar du? Herre? H…er…”

Den dödliga föll i gråt när han förstod att Sanningens gud hade slumrat in. Månader senare hade allt vatten försvunnit från öppningen till Demonriket, men porten in hade med ett trollslag försvunnit. Folk från byn spenderade alla sina lediga stunder i försök till att hitta porten, men ingen lyckades. När Hoppets gud åter kom på besök var det enda han sa:

 ”Vart är Sanningens gud?”

Ingen i byn hade svarat utan en gammal gumma som pekat mot riktningen av en kulle. På kullen stod en man som arbetade med att göra en sten av något slag. Guden skyndade sig fram till mannen och frågade:

       ”Vet ni vart Sanningens gud är, ingen talar om för mig vart han är.”

     Mannen som är Kyu ser upp på sin herres käresta och svarar på frågan:

       ”Han ligger här.”

 ”Vad menar du?”

       ”Sanningens gud, min herre, vilar här under denna kulle.”

 ”Du ljuger! En gud kan inte dö!”

Lugnt säger Kyu.

 ”Jag vet.

Tystnad lägger sig över guden och den dödliga. Innan den dödliga säger:

       ”Han lyckades ta sig förbi Akrwia, men efter att han fick höra om din bortkomst, vilket jag nu förstår inte var sann, tog han sitt liv för att be Misshwa om att du skulle vakna. Om han fortfarande levt skulle han nog glädjas över att få se dig igen. Hans sista ord var endå; jag är orsaken till att han inte vaknar, min kära Hoppets gud.”

       ”Det kan inte vara sant för det förklarar inte hur en gud kan dö!”

       ”Han gav sin gudomlighet till Akrwia.”

Den meningen tystnade guden. Guden la händerna för ansiktet och grät.

 ”Om jag bara kom hit tidigare.”

       ”Det skulle han inte ha velat. Du kom nu, och det betyder mycket för honom, även ifall hans fysiska del är borta så lever han vidare i våra hjärtan.”

     Guden lät sina vackra stora vita vingar åka ut och sa med tårar rinnande ner för kinderna:

       ”Av jord är du kommen och av jord skall du åter bli.”

En vind blåste förbi medan en av de stora vingarna från hoppets gud rygg drogs ut, vilket gjorde honom halvt dödlig.

       ”Även ifall du gör något sådant så får du aldrig tillbaka honom helt, du förstår det eller hur min käre gud.”

       ”Jag vet, men om det här gör att han åter kan finnas så offrar jag gärna allt för det.”

     Långsamt utan att de båda tittade förvandlades den vingen sakta till människo form med långt lila hår.

Varelsen satte sig upp innan den öppnade ögonen och sa:

       ”Jag visste det.”