Myt. Kapitel 2.
(Eftersom jag åker bort tänkte jag att jag lägger ut på myten så att ni åtminstonde har något att läsa! ska nog lägga ut en till... men vi får se!)
Sori kände plötsligt för att stanna. Hennes hjärta dunkade vilt men det var inte för det hon hela tiden såg utan något annat. Återigen kallade någon på henne, men vem det var visste hon inte. Innerst inne visste hon säkert vem det var men kunde inte komma på vem. Kärlekens gud vela veta vem det var och varför personen kallade på henne men hur skulle hon få reda på det? Hon hade tänkt fråga sin broder Oishi men efter vad hon sett var hon inte riktigt säker på om hon någonsin skulle kunna fråga honom.
”Vad vill du mig?” frågade hon sig högt och såg sig omkring och hoppades på att se någon eller något som kunde tala om för henne svaret på hennes fråga. Plötsligt hörde hon steg. Kärlekens gud såg bakåt och möttes utav totalt mörker.
Oishi kände på sig att något hade kommit ut ur tunnel som ledde ner till underjorden och hade därför skyndat sig tillbaka. Han hoppades innerst inne att inget hade hänt hans syster.
”Sori! Sori kan du höra mig!” Skrek Hoppets gud medan han sprang genom den blodiga gatan. Känslan av att hon var i närheten blev allt större ju längre bortåt han färdades och då han tycktes utskilja henne skrek han allt högre:
”Sori jag är här! Sori!” Oishis skrik var till ingen nytta, hon kunde dock inte höra då hon var fast i mörkret som omringat henne. Hon kämpade att komma ut men hennes krafter var svaga efter den ansträngda flygturen hon gjort för att komma hit. Soris älskade broder närmade sig och det gjorde att hennes hjärta fylldes av glädje. Även om hon inte kunde utskilja honom genom skuggorna som var runt henne visste hon att han var sig lik. Hoppets gud skulle alltid vara lika tapper och alltid ha lösningar till alla problem. Han skulle lyssna på henne, lyssna på det hon hade att säga.
”Sori!” Då Kärlekens gud upptäckte sin broders desperata men chockade skrik visste hon att hon kanske hade kommit försent. Inom loppet av ett par sekunder släpptes hon ur skuggornas klor och kämpade sig att hålla sig uppe.
”Sori är det verkligen du? Känns det bättre?” Hoppets gud ställde så många frågor att Sori inte kunde följa dem alla.
”Oishi lyssna på mig, du kan fortfarande rädda Sai. Det finns ett sätt!” Hårt höll hon om sin brors armar och hoppades att han skulle lyssna på henne. Den mörka auran som tycktes forma sig över Oishis blick då Sori nämnde Sais namn fick henne att bli orolig. ”Oishi du måste lyssna, du är den enda som kan hjälpa mig!”
”Sori.” Då Kärlekens guds högst älskade broder sa hennes namn samtidigt som han la händerna på hennes axlar förstod hon att han gett upp. Tårar ville leta sig ut men hon höll dem inne, hon kunde inte acceptera det!
”Nej, jag vill inte höra det!” Med dem orden slet hon sig ut ur sin broders famn och flög från platsen.
Sori flög så länge hennes hjärta orkade. Molnen lättade hennes hjärta med deras friska luft och de svalkande vindarna lugnade också hennes tankar.
”Sori vänta!” En välbekant röst fick henne att vrida tillbaks huvudet. Hon möttes utav sin bror Reo.
”Reo!” Kärlekens gud behövde inte längre hålla inne de känslor som förvirrade henne. Hon omfamnade honom i luften, deras vingar flaxade och snuddade lätt vid varandra. ”Reo det är förfärligt, han vill inte lyssna! Han har fallit in i Kekanonas klor!” Medan hon skrek ut med tårar rinnande försökte hennes broder Reo att lugna henne genom att klappa henne lätt på huvudet.
”Sori…” Reo betraktade henne länge innan han fortsatte. Deras vingar slog sakta. ”Oishi har gjort sitt val och hur mycket du än vill få dem tillsammans så måste du inse att alla inte får ett lyckligt slut.” Reo var allvarlig i det han sa och det märktes då hans isblåa blick blev mörkare.
”Deras öde kan fortfarande ändras! Det finns en annan väg!” Sori ville med hela sitt hjärta förändra ödet som låg över sin broder och hans älskade men hur visste hon ännu inte.
”Sori den här gången har du inget val än att låta tiden avgöra deras öden. Jag tänker inte låta dig skadas igen!” Smärtan som avlägsnat sig från Soris minnen dök åter upp i hennes medvetna. Hon ville förtränga det.