goshujinsama

Jag hade alltid älskat snön. Snön var en del av mig. Den som alltid föll så vackert under jullovet och som sedan försvann så fort man rörde vid de fallande flingorna. Jag stannade upp. Något hade fått mig att stanna. Jag vände mig om, någon förföljde mig. Hjärtat bultade i takt med stegen som närmade sig. Det första jag såg var blodet som droppade ner mot marken och formade den vackra vita snön röd. Jag var utom synhåll från staden. Man kunde på avstånd höra sireners tjutande. Det andra jag såg var det mörka håret. Så mörkt att det nästan höll på att försvinna in i mörkret som omgav skogen. Det slog mig inte förens långt senare att det inte var personens blod som droppade ner mot marken utan någon annans.

   ”Vem är du?” Frågan hittade ut själv och det skrämde mig. Personen skrämde mig! Hur skulle någon kunna gå omkring så lätt klädd om vintern? Då personen såg upp mot mig, där personen stod flera meter ifrån mig, kände jag hur en ilning for genom kroppen. De blodröda ögonen fick mig att darra av rädsla. Vad var det jag såg? En kille klädd i blod? Plötsligt sträckte han handen mot mig som en gest att hjälpa honom. Rädslan höll mig, skulle jag våga ta i honom? Jag närmade mig honom sakta. Mina vita handskar färgades snabbt röda av blodet som täckte han kropp. Även min jacka då han höll om mig. Jag kunde känna hans andetag vid min nacke. Kände hans kalla, blöta kropp genom min jacka. Hans hand som vilade i min verkade vilja bryta den. Det gjorde ont. Smärtan var nästan olidlig. Varför hade jag gått fram till honom? Hans läppar la sig mot min nacke, mitt hjärta pulserade i hög takt. Vad tänkte han göra? Jag kände något hårt och vasst lägga sig mot nacken men de drogs sedan undan. Han slutade trycka hårt om min hand och såg nu upp mot mig. Killen la sin andra hand mot min kind och log innan han föll ihop i mina armar.

      Aldrig hade jag varit med om något sådant här tidigare. Aldrig någonsin hade jag haft en kille inne i mitt lilla hem. Inte mindre i min säng. Det hade varit besvärligt att bära honom hela vägen utan att bli sedd av andra. Tur nog var det sent så ingen vågade sig ut om natten. Rykten spred sig väldigt snabbt i den by jag levde i och tack vare ryktena var det få som vågade sig ut, då nattens mörker hade lagt sig. Jag betraktade honom. Han hade vackra mjuka drag vilket fick mig att tänka på snön som jag älskade så innerligt. Utan att jag märkt det själv hade jag närmat mig honom. Jag var nu vid sängkanten med huvudet i jämnhöjd med hans, då jag satt ner på knä. Min hand strök varsamt hans hår och jag… Jag stannade upp i rörelsen, hade jag tänkt kyssa honom?! Jag drog mig snabbt undan och sprang in på toaletten. Där satte jag mig ner på toan och kände mig förvirrad. Aldrig hade jag betet mig som jag nyss gjort. Vad var det med mig? Jag såg in i spegeln, följde de mörka dragen som talade om sanningen. De påminde mig alltför väl om en tid som jag ville glömma. Jag såg bort från spegeln och kände hur jag behövde en dusch. Både hans och mina kläder hade jag slängt i tvätten. Jag steg in i duschen och kände hur det varma vattnet följde min kropp. Jag tänkte på killen. Han hade inte haft några sår då jag blivit tvungen att både ta av honom kläderna och sedan tvätta av honom. Bara minnet utav hans kropp fick mig att bli varm.  Nej, jag fick inte tänka på det! Då jag steg ur duschen hörde jag hur något rörde sig inne i mitt vardagsrum. Hade han vaknat? Snabbt tog jag på mig kläderna och steg ut i det mörka rummet. Hade rummet varit så här mörkt innan? Jag tog ett steg till och tryckte på ljusknappen utan att något hände. Det var tillräckligt mörkt för mig att inte se något, någon hade dragit för persiennerna. Månen hade varit full inatt vilket tydde på att det inte kunde vara så mörkt som det var i rummet. Bara ljuset från badrummet hjälpte mig att se. Plötsligt försvann även ljuset från badrummet. Jag kände mig iakttagen och hur någon stod bredvid mig men när jag äntligen vågade känna efter fanns det ingen där. Jag ville tro på att det var killen som var i rummet men det kändes fel.

      ”Kom fram, jag vet att du är här.” Jag var nervös och hade panik. Jag gillade inte att känna det jag kände, jagad. Plötsligt låg ett par händer mot mina axlar. Jag kunde inte röra mig. Jag hade frusit fast.  Jag kände snart hur hår kittlade mig vid nacken och andetagen som rörde mig.

     ”Varför tog du hem mig, människa?” Människa? Jag kände hur rädslan växte.

    ”Vem är du?” Han drog sig undan, vilket fick mig att känna mig lättad. Plötsligt kände jag hur han tog tag i mig och slängde mig på sängen. Hans ögon lyste i mörkret, lysta djupt röda då han var över mig.

     ”Varför tog du hem mig!” Hans ilska skrämde mig. Vad skulle jag säga? Vad kunde jag säga? Jag hade inget direkt svar.

     ”Jag… Jag…”

    ”Svara mig, människa! Varför tog du hit mig?!”

     ”Vad kunde jag göra? Du svimmade på mig…” Jag såg bort från hans blick. Jag hoppades att mitt svar räckte. Han skrämde mig! En hand började leka med mitt hår. Jag såg åter upp mot honom och märkte hur nära han var. Rädslan fanns fortfarande där.

     ”Jag vill att du släpper ut mig.” Hans röst var mjuk. Det fick mig att slappna av.

    ”Det är bara att öppna dörren.” Svarade jag men det fick honom att bara bli arg igen.

     ”Det är inte alls bara att öppna dörren! Du måste släppa ut mig!” Hans blick var fylld av något, om jag bara visste vad.

     ”Om du låter mig gå till dörren kan jag släppa ut dig.” Vad kunde jag göra, han kunde tydligen inte göra det själv. Han flyttade på sig och jag satte mig upp. Jag tog ett djupt andetag innan jag ställde mig upp. Det var verkligen en konstig natt.

     ”Vänta!” Han tog tag i min hand. Jag såg bakåt, allt jag kunde se var hans röda ögon.”Tänd inte ljuset.”

     ”Varför får jag inte…”

    ”Fråga inte gör det bara inte! Öppna fönstret.” Han släppte min hand och jag gick lydigt mot fönstret och drog upp persiennerna innan jag öppnade fönstret. I samma sekund som fönstret öppnades kastade han sig ut genom det. Jag skrek till. Min lägenhet låg på femte våningen så det var långt ner till marken. Men i samma sekund som han föll neråt försvann han som en mörk skugga bortåt. Mitt hjärta bultade i snabb takt då jag stängde fönstret.

     Jag vaknade nästa dag för att gå och shoppa julklappar. Julafton var om några få dagar så det var dags att köpa de sista presenterna. Då jag gick ut var den snötäckta himlen från igår borta. Killen hade aldrig kommit tillbaka efter att han försvunnit. Han fanns i mina tankar under hela shoppingen. Vad gjorde han nu? Vart fanns han? Vem hade han varit? Jag gick hemåt efter ett kort stopp på Ica.  Snön föll när jag närmade mig min lägenhet. Jag stannade till vid övergångsstället för att titta på snöflingorna. Himlen var åter täckt med de gråa molnen och solen kunde inte nå mig med sina varma strålar. Tillslut efter några korta sekunder gick jag över övergångsstället för att bege mig hemåt. Plötsligt kände jag hur någon drog mig tillbaka från övergångsstället till trottoaren, jag hade inte hunnit gå mer än en halvmeter.

     ”Vad håller du på med!” Jag var trött på att folk alltid skulle ta i mig. Jag slog undan handen som höll om min arm och vände mig bakåt. Jag blev chockad. ”Du…” Jag tystnade. Hans röda blick fick mig att tystna.

     ”Jag har letat efter dig. Jag vill att du släpper in mig.” Vem trodde han att han var?! Först skäller han på mig och försvinner och sedan kommer han tillbaka och vill bo med mig?!

     ”Varför skulle jag göra det?” Jag tog ett steg bakåt, tillbaka mot övergångsstället, redo att springa för livet. Mitt hjärta bultade tredubbelt från det normala. Han närmade sig mig, han stod nu så nära att vi skulle kunna röra varandra utan att göra något.

     ”För att du är min.” Då jag märkte att hans hand var på väg att ta i min arm vände jag mig om och sprang så fort jag kunde mot lägenheten. Vem var han? Vad ville han mig? Vad menade han med att jag var hans? Plötsligt stod han där på andra sidan övergångsstället med armarna öppna, precis som om han ville säga ’kom till mig’. Jag stannade, jag vägrade springa in i hans armar. Hela jag skrek ut att han var farlig. Hur hade han kunnat hinna före mig till andra sidan? ”Se så, kom till mig. Du vet att du vill.” Blicken drog mig in. Jag kände hur mina fötter tog ett steg efter det andra. Rädslan for genom mig. Jag ville inte. JAG VILLE INTE! Då jag nått fram till honom lät jag honom ta min hand och föra mig nära. Jag skakade. ”Var inte rädd, jag ska inte skada dig. Släpp bara in mig.” Jag kände hur snön föll mot mitt ansikte då jag såg upp mot hans ansikte. Han menade det. Blicken talade om det. Men ändå kunde jag inte låta honom komma in, vad skulle han göra om jag gjorde det?

     ”Nej.” Det var det första jag sa men inte det sista. Hans blick ändrades till raseri, ingen medkänsla fanns där.

     ”Du ska släppa in mig! Jag vet att du vill!” Jag såg ner.

    ”Jag vill inte. Du skrämmer mig.” Det var då han släppte taget om mig. Kylan som omringade mig fick mig att frysa. Han såg sårad ut. Jag ville öppna munnen att säga något men jag höll det tillbaka. Om jag sa något skulle jag släppa in honom och jag kunde inte. Inom några sekunder försvann han, ingen rök och inget springande. Han helt enkelt bara försvunnit.

     Några dagar senare befann jag i att packa. Jag hade fått en ny position i en stad långt bort. Julafton hade flugit förbi. Jag kände mig tom. Jag packade ner det sista och såg sedan ut genom fönstret. Killen hade aldrig kommit tillbaka efter det som hänt. Snön hade upphört att falla den dagen. Jag förstod inte på det själv varför jag brydde mig om honom men… Jag såg bort mot en kartong, där låg hans kläder dem jag tvättat. Jag kunde inte glömma honom. Hade han haft rätt? Var jag hans? Jag hade tänkt röra vid hans kläder men avstod. Istället tog jag på mig ytterkläderna och gick ut. Det var fortfarande kallt ute men snön vägrade att falla. Jag fortsatte bort mot skogen, där jag först mött honom. På julafton hade jag fått reda på att en tjej i min egen ålder hade hittat en annan tjej död i skogen, samma dag jag träffat killen. Tjejen som hittat den döda hade sedan också försvunnit i samma veva som en ny hittats död. Det var ryktet som gick runt. Det fanns någon som gick runt om kvällarna och nätterna och dödade tjejer. Polisen hade inte hittat personen som låg bakom det utan bara fler kroppar. Jag stannade upp. Jag hade kommit tillbaka till stigen där vi först mötts. Plötsligt hörde jag steg. De var lätta. Snön började falla. Jag vände mig inte om utan väntade, väntade in personen.

     ”Vad var ditt namn? Jag fick aldrig veta det.” Jag kände hur armar la sig runt mig och huvudet som las mot min nacke. Han viskade det innan han bad mig om samma sak som innan.

     ”Mm… Jag släpper in dig.” Nu förstod jag, jag var hans.

Copyright: J.Hofer.

-Jin-sama.